»Det finns något inom oss som får oss att vilja vandra och upptäcka, vi är starka överlevare, flexibla och kreativa och detta kommer vi alltid att vara, kanske inte som individer men som folk. Så länge vi håller ihop så kan ingen storm skingra oss.«
Jimmy Karlsen
född 1989
Det var en varm fredag våren 2014 när jag spontant fått för mig att införskaffa något att dricka inför helgens bravader. Jag tog mig till systemet och gick runt där en stund för att ögna över diverse produkter och argumentera med mig själv om vilket vin jag skulle ha, låda eller flaska, eller skulle jag dricka något starkare istället?
Medan jag stod där djupt försjunken i min egen ADHD-hjärna, distraherades jag plötsligt av att personen bredvid mig pratade engelska med expediten, han frågade efter en typisk svensk öl som inte var söt. Jag blev genast intresserad av denna person, ty jag gillar att tala engelska och hans brytning indikerade att han var från Östeuropa. Jag blev nyfiken och ville veta mer om denna främling, tala och kanske få dela historier med honom. Jag funderade på om jag kunde bjuda denna människa på fest hemma hos mig och min dåvarande rumskamrat Teita (En vän som gav mig tak över huvudet när jag var utan).
Den tillfrågade kvinnan gav honom en öl med smak av citrus och jag såg här min chans att hoppa in i samtalet. »Den ölen är ju jättesöt!« Jag vände mig till mannen »Ta denna i stället« säger jag med dåligt uppvärmd engelska och räcker över en Smålands 5,2. Vi pratar en stund om öl och jag frågade om han skulle dricka ölen allen, jag bemöts med ett jakande svar och föreslår istället att han följer med mig hem till Teita. Han accepterar artigt inbjudan och börjar berätta att han har en cykel på utsidan, att han kommit hit från Prag och undrade om jag vill se cykeln. Jag tackar glatt ja, med förväntningen om att det är en motorcykel han talar om.
Vi betalar, går ut ur butiken och den syn som möter mig är inte alls vad jag trodde, det är ett underligt cykelliknande fordon. Den har ett hjul bak och två hjul fram, dom två hjulen fram bär upp ett stort flak som påminner lite om en låda. Det finns ingen motor utan det underliga fordonet drivs av pedaler. Det är i detta ögonblick som jag inser att David (som min nyfunna vän heter) inte är vem som helst. David är inte någon buro, utan han måste vara som jag.
Jag såg i hans blick hur stolt han var över sitt märkliga fordon och hans ögon vittnade om att han sett mycket. Jag frågade honom varför han hade rest hela vägen från Prag och hit, hans svar var att allt detta resande bara var för resandets skull. Trots att det kändes säkert så ville jag ändå inte helt abrupt gorma ut mina misstankar om att han var romano utan jag tänkte att jag skulle testa honom. David och jag gick tillsammans de dryga två kilometerna hem. Vi började lära känna varandra lite bättre, han berättade om sin färd hit och vilka länder han sett. Jag berättade om svensk kultur och staden vi befann oss i.
Han berättade för mig att han skulle åka till Norge för att arbeta några månader. När han sedan hade tjänat ihop en större slant så skulle han låta ett norskt företag konstruera en ny flakcykel åt honom. Den skulle vara av aluminium för viktens skull och med en enkel design så att reservdelar skulle kunna hittas i vilket land som helst. Han skulle sedan cykla till Asien och utforska Orienten.
Under vår konversation flikade jag hela tiden in ett och annat romani ord som för att se om han förstod. Jag frågade till sist om han visste vad drom betyder och han sa att det betyder väg. Du kan romani utbrast jag, han sa att han kunde tala mycket lite. I hans familj kunde de bara några ord här och där sa han.
David berättade att i hans land fanns det två romska grupper, den ena ljus och den andra mörk. Den ljusa hade vandrat in i Europa några århundraden tidigare än de mörkare. När jag berättade för honom att jag tidigt trodde att han var romano sade han att han misstänkte att jag var romano direkt när han såg mig. Det sitter i ögonen sa han. Många brukar säga att romanos känner igen varandra, något jag inte har så mycket erfarenhet av, men det var i alla fall en ren sanning i detta ögonblick.
Efter detta skedde saker och ting som blev riktigt intressanta, vi tappade alla sociala spärrar och började tala med varandra som bröder. Vi kom hem till mig och satte oss för att samtala över några glas, Teita och David presenterade sig för varandra. Det visade sig att David var båtbyggare och Teitas far en båtägare, jag frågade om Teitas far behövde hjälp med båten och ett tu tre så hade vi ordnat ett jobb åt David. Han skulle hjälpa till med båten och få husrum och en rimlig timlön (inga stora summor så skatteavdrag behövde ej göras).
Gåvan
Efter att mörkret fallit över Uddevalla stad beslöt vi oss för att ta en promenad. Vi gick upp på ett berg som kallas utkiken i folkmun, »här är min gåva till dig David« sa jag och pekade ut över staden. »När du kommer åter till min stad så minns alltid denna platsen, här kan du slå läger eller helt enkelt bara njuta av utsikten«.
Han tackade för gåvan, och när vi kom in igen så gick han igenom sin packning, ur den plockade han fram ett skrin. Han öppnade skrinet och i det fanns alla möjliga minnessaker från olika människor och platser han varit på. Han gav mig en tjeckisk krona och sa »behåll denna gåvan som ett minne«. Denna gåvan är en av mina dyraste ägodelar ty den är för mig sentimental. Jag tycker att sentimentala värden är dyrbarare än penningens värde för det finns en historia bakom sådana föremål.
Att äga dyra ting är till för att briljera med, men sentimentala ting är till för att dela historier kring, och historier är av stor vikt i en resandes liv. Tiden flöt på och vi delade många livsberättelser och familjehistorier med varandra till långt in på natten innan vi lade oss för att sova. Det är intressant hur man kan möta en romano från andra sidan Europa och ändå dela mer likheter än olikheter med denne.
På morgonen var det dags för David att cykla vidare, han skulle till Ljungskile för att jobba med Teitas fader. Vi tog varandra i hand och önskade varandra god väg och gick åt var sitt håll. Jag vet att han och flakcykeln blev skjutsade till Strömstad av Teitas fader, och att han sedan reste vidare in i Norge. Jag har inte hört eller sett honom sedan dess, och förväntar mig det inte heller. Sådant är livet vid vägen, man kommer och går, när man träffas åter vet bara ödet.
Vissa säger att det inte finns någon framtid för resandekulturen. Att den är självdöende och sakta kommer att falla i glömska och att vi kommer bli ett med Svensson, men det tror inte jag. Jag tror vi kommer att behålla våra traditioner och särskilda sätt.
Davids familj hade inga direkta starka band till resandekulturen, ändå så har han valt att leva som vårt folk har gjort i århundraden. Han är ett levande exempel på att vårt folk har sin kultur så djupt inom sig så den inte bara kan tvättas bort. Det finns något inom oss som får oss att vilja vandra och upptäcka, vi är starka överlevare, flexibla och kreativa, och detta kommer vi alltid att vara, kanske inte som individer men som folk. Så länge vi håller ihop så kan ingen storm skingra oss.
Världen förändras och vårt folk med den. Resandelivsstilen kanske försvinner men kulturen och språket lever vidare.