»Jag pratar mycket om att göra upp med historien, att lära av den, men är tydligen blind för min egen. Jag har pratat och skrivit om normaliseringsprocessen under 30-talet utan att ägna en tanke åt hur normal och utbredd antiziganismen var där jag växte upp. Nu får jag sitta här och skämmas, precis som jag gjorde där på bussen. Skämmas för att jag inte gjorde mer då, skämmas för att jag fortfarande förstår så lite i dag.«
Hanna Höie
född 1976
Min historia
Kom på en händelse från min barndom för ett par dagar sedan, en händelse som jag på något mirakulöst vis lyckats förtränga. Kom på det när jag läste en artikel i en av lokaltidningarna från mina forna hemtrakter. En kvinna ur en resandefamilj hade under några månader utbildat sig till taxiförare, men fick inte jobb eftersom hon kom från en resandefamilj. Eller »tattarsläkt« som de som nekade henne jobbet uttryckte det.
Det hände på bussen på väg till min högstadieskola. Min familj bodde förstås så långt ute på landet som det gick att komma. Vi klev på bussen vid första busshållplatsen och fick sedan åka i någon dryg halvtimme innan vi var framme på skolan. När vi började närma oss centralorten fanns det en busshållplats som var lite speciell. Det var nämligen inte säkert att bussen stannade där, även om det stod barn och väntade på skolskjutsen.
Granne med busshållplatsen bodde en stor resandefamilj i flera generationer och med många barn. Jag minns första gången bussen inte stannade. Jag gick i sjuan och hade precis börjat åka buss till högstadieskolan. När jag var liten fanns fortfarande den lilla byskolan kvar och där gick jag mina första sex skolår. Bussen till den stora och ganska skrämmande högstadieskolan var lite av en annan värld.
Jag trodde först det var ett misstag. Att bussföraren inte sett barnen som stod där och väntade vid hållplatsen, men när hela bussen började tjoa, hurra och applådera insåg jag mitt misstag. Bussföraren ville inte ta med »tattarungarna« på sin buss.
Jag visste väl vem som bodde i det där stora huset längsmed vägen, även om jag aldrig träffat barnen där. Vet inte vem som pekat ut huset för mig, men det var på något sätt ökänt. Det viskades om kriminalitet och om det sociala och om barn som for illa. Redan på den tiden visste jag att inte lita på ryktena jag hörde. Som hippiebarn på landet visste jag hur det tisslades och tasslades om min egen familj och de andra familjerna i vår bekantskapskrets som slagit sig ner i samma område.
Vi hippiebarn hade också varit utsatta, en gång blev jag spottad på av en tant på bussen. Min bror blev helt oprovocerat misshandlad några gånger och vi var väl inte direkt de första som bjöds hem på födelsedagskalaset. Men vi var många hippieungar och kunde umgås med varandra. Det här med bussen var en ny upplevelse. Det hände flera gånger och alltid med samma busschaufför. Alltid med en mobb av hurrande tonåringar i bussen. Ibland åkte någon vuxen med, vem som helst kunde lösa en vanlig biljett och åka med. Jag minns hur jag satt och skämdes på den där bussen. Skämdes så in i helvete.
Vid något tillfälle skämdes jag så mycket att jag från mitt säte långt bak skrek åt bussföraren att stanna, att det väntade skolbarn på busshållplatsen. Lågstadiebarn stod där och kom inte till sin skola. Bussföraren skrattade och åkte vidare, de andra ungarna hejade som vanligt på och jag blev tyst efter det. Nästan ännu värre var det de gångerna som bussen stannade och barnen fick gå på. Att gå in i den hatiska stämningen som fanns där inne, sanktionerad av de enda vuxna på plats. Jag kan inte ens föreställa mig hur det var och ryser bara jag tänker på det.
Barnen som var i högstadieålder såg jag aldrig i min skola och jag förstod mycket väl varför de inte visade sig där. Sen jag kom att tänka på den här händelsen har den där känslan av skam som jag upplevde då dröjt kvar, har nästan haft lite ont i magen sen dess. Dels undrar jag vad som hänt alla barnen från det stora huset längsmed vägen, hur gick det för dom? Jag har ingen aning. Men det som gnager mest är frågan om hur jag så länge kan ha glömt detta? Att jag inte kommit på det här förrän nu.
Antiziganism
Jag har både följt och deltagit i debatten om antiziganism det senaste året. Skrivit om hur romer attackeras i Sverige, om hur språket vi använder och symbolerna vi lever med allt mer normaliserar hat och motiverar våld mot romer och andra utsatta grupper i vårt samhälle. Jag har använt exempel hämtad ur historien, pratat om normaliseringsprocesserna i Tyskland på 30-talet. Samtidigt har jag inte ägnat den här händelsen en tanke.
Niklas Orrenius skriver artikeln »Mekanismerna från 1948 lever kvar i vår egen tid« (20141129) i DN om raskravallerna i Jönköping 1948 då en mobb på flera hundra personer beväpnade med järnrör och andra tillhyggen attackerade de familjer ur resandefolket som bodde i staden. Han beskriver också hur han aldrig hört talas om detta.
Han skriver: »Själv växte jag upp i Motala, norr om Jönköping längs Vätterns strand. Under skolgångens tolv år andades ingen om det som historikern Jan Selling kallar ’förstadium till en pogrom’ och som ägt rum i mina hemtrakter. Däremot fick jag lära mig mycket om myndighetssanktionerad rasistisk förföljelse i Nazi-Tyskland, Sydafrika och USA.«
Inser att jag gör just precis samma misstag själv. Att rasism och antiziganism är något som händer långt borta. Även om bränderna i lägren och attackerna på romer sker även i min stad har jag kunnat hålla det på ett känslomässigt långt avstånd. Det är nazister som gör sådant, nazister förr i tiden, nazister nu, inte en busslast full av mina klasskompisar.
Jag pratar mycket om att göra upp med historien, att lära av den, men jag är tydligen blind för min egen. Jag har pratat och skrivit om normaliseringsprocessen under 30-talet utan att ägna en tanke på hur normal och utbredd antiziganismen var där jag växte upp. Nu får jag sitta här och skämmas, precis som jag gjorde där på bussen. Skämmas för att jag inte gjorde mer då, skämmas för att jag fortfarande förstår så lite i dag.
I de skandinaviska »länderna lagom« är vi så duktiga på att vara lagom rasistiska, att krydda samhället med lagom mycket fascism. Vi går liksom inte över gränsen med flera mil som den tyska nazismen på 30- och 40-talen eller den sydafrikanska apartheidregimen. Våra övertramp är mer diskreta än så. Att se till att barnen från resandefamiljen inte kommer till skolan, inte får tillgång till en utbildning och redan i barnaåren ett krossat självförtroende och en välbefogad misstro mot samhället, det är lagom, det är vår nivå.
Här tvångssteriliserar vi hellre än gasar ihjäl, omhändertar barn i stället för att utrota familjer. Här odlar vi och lär ut myten om det goda samhället, om Palme, om Sveriges engagemang för allas rättigheter. Det var inte förrän jag själv började läsa historia på universitet som jag fattade omfattningen av den svenska och skandinaviska rashygienen och hur långt fram i tiden den sträcker sig, och hur arvet efter dessa rashygieniska strävanden lever vidare i dag. Det var inget som lärdes ut under den tid jag satt på skolbussen hemma på landet i Norge. Rosa Parks bussresa i Alabama 1955 däremot, den talade vi om i skolan