»Jag är förvånad och arg över din gärning, eftersom jag så ofta förmanat er att inte befatta er med det onda folket. Du är kyrkoherde för kristet folk och inte för tattare som är okristna landstrykare.«
Gini Mohlin
född 1967
År 1560 skrev ärkebiskopen Laurentius Petri ett edikt; präster ska inte befatta sig med tattare, varken döpa deras barn eller jorda deras lik. Då en präst i Sigtuna gick emot ärkebiskopen och döpte ett tattarbarn av kristlig kärlek, fick han ett skällsbrev från ärkebiskopen. Det löd: »Jag är förvånad och arg över din gärning, eftersom jag så ofta förmanat er att inte befatta er med det onda folket. Du är kyrkoherde för ett kristet folk och inte för tattare som är okristna landstrykare.«
Nästa gång kyrkan tar till orda igen (förutom genom markeringar i folkbokföringen) är det 1940-tal. Europa brinner. Kriget finns runt hörnet och i Sverige samlas man hos dem som har en radioapparat för att lyssna och förstå vad som händer. Då kommer man på att i Sverige upprätta ett register över »tattare«. Den så kallade tattarregistreringen pågick mellan 1942 och 1944.
Socialstyrelsen fick i uppdrag att utforma och sprida blanketten i hela landet till myndigheter och ämbetsmän. För att skydda angivarna blev dessa dokument sekretessbelagda i hela 70 år – till 2014. Som så många av oss resande planerade jag en resa till Riksarkivet. Jag ville sitta ned och titta på dokumenten. Försöka förstå vad det var som hänt och varför. Och såklart undersöka om mina släktingar finns med.
Min relation till kyrkan har alltid varit god. Hemifrån fick jag en profan uppfostran men jag döptes, konfirmerade mig, och därefter blev jag kyrkligt aktiv i ett flertal sammanhang. Så småningom skulle jag bli vuxen och jag skrev in mig på teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Kyrkan lämplighetsprövade mig och jag fick venia och klartecken att efter avslutade studier prästvigas i Svenska Kyrkan för Stockholms stift.
Livet ville dock annorlunda och än idag, 20 år senare, ligger prästplanerna »på hyllan«. Istället blev jag en mångsysslare (som mina förfäder) och en nyfiken individ med många järn i elden. De livliga teologiska diskussionerna övergick alltmer i att utvecklas i diskussioner för mänskliga rättigheter, men den kyrkliga och teologiska grunden har i mångt och mycket präglat vem jag är idag. Kyrkan bjöd en parallell uppfostran vars etiska kompass än idag snurrar och pekar på livets väg.
Så är vi tillbaka vid Riksarkivet. Den låga byggnaden i Arninge. I entrén luktar det gamla papper. Man förstår att här finns historia. Gamla dofter som inte vädrats på årtionden, kanske mer.
Tattarinventeringen
Jag ber att få titta på tattarinventeringen och det visar sig vara sju tunga volymer. Jag begränsar mig till länet min släkt kommer ifrån och jag får ett tungt paket att ta med till ett forskarbord. Varje ark är lövtunt. Nästan genomskinligt. Jag tittar på det första gulnade bladet. Där står namn och jag förstår genast att
mannen på pappret är av min släkt. Där står också hårfärg, tillhörande barn och varför man anser att mannen var »tattare«. Typiskt leverne och tattarutseende, stod det. »Smutsig«, »oärlig« och »sörjande sig medelst gårdfarihandel, hästbyte och allsköns ’skumma’ affärer«. Där finns tre förtryckta rader för tre olika
angivare och mina ögon fastnar på kyrkoherdens namn. »Förrädare«, tänker jag spontant och huvudet går nästan i bitar av motstridiga känslor. Måste gå ut och ta luft.
Riksarkivet blev med ens till ett mausoleum med mina nära uthängda som på en galgbacke. Stämplade och dömda. Som om de vore utan värde. Vilket de också var. Förutom för staten om kriget skulle komma till Sverige och kräva offer. Inne vid forskarbordet möts jag av ark efter ark med släktingar som beskrivs på det ena vidrigare sättet än det andra. Namnen på kyrkans män skiftar från blad till blad men de verkar rörande eniga. Min släkt skulle inventeras och kategoriseras. De skulle räknas och stämplas. Det skulle sparas till oss efterkommande att ta del av 70 år senare.
Som om det inte vore nog så är en av mina föräldrar i livet. Och den föräldern har båda sina föräldrar i registret. Med nämnda barn. Hur tacklar man det? Åker man hem och berättar? Försöker man glömma vad man sett? Vem kan ge ett svar?
Det fanns en tid då den givna platsen hade varit att bege sig till en stillsam kyrkolokal. Där doften av psalmböcker och stearin hade stillat min oro och där svaren ofta kunde finnas. Bön, läsning eller samtal. Och kanske hade miljön passat även idag – men inte i denna fråga.
Aldrig har jag hört talas om denna kategoriska stämpling av människor från kyrkan. Inte heller var jag beredd på den. Arkivsalen kändes kylig och ogästvänlig. Som en i raden av myndighetsbyggnader resande så länge skyggat för. Jag tog hastigt några kopior på blanketterna med de närmaste släktingarna, men i ärlighetens namn blev de liggande i baksätet tills de några veckor senare blev lekfullt strimlade av ett barn.
Jag återvände till arkivet. Jag delgav också min förälder den mörka sanningen. Det togs emot med sorg. Och känslan av att ha öppnat en fallucka bakåt i tiden vill inte riktigt ge med sig. De äldre släktingarnas avoga inställning till kyrkan fick plötsligt en naturlig förklaring. Jag hade det svart på vitt. Vem kan svara om jag knackar på kyrkporten och frågar »varför«? Är det någon som minns? Eller är de 70 åren av sekretess den mur som för alltid skiljer oss resande från sanningen?