»Jag tänkte mycket på framtiden, som skulle utspelas någon helt annanstans. Framtidsbilderna var vaga, romantiska, och byggde inte vidare på egna gjorda erfarenheter – de byggde på vad jag hört, sett och läst om i böcker, filmer och framförallt musik, som på olika vägar hittat till Ängelholm.«
Kalle Brolin
född 1968
Kokkalotavring
Jag är född 1968 i Ängelholm, en småstad i Skåne. Mina föräldrar skilde sig när jag var barn, arrangerade delad vårdnad; jag och min bror bodde halva veckan hos vardera förälder. Både mamma och pappa bytte bostad med jämna mellanrum, så när jag väl flyttade hemifrån hade jag bott på sammanlagt bortåt 20 adresser med min uppdelade familj. Jag tyckte inte det var något anmärkningsvärt, har aldrig känt mig rotlös för det.
Jag tänkte mycket på framtiden, som skulle utspelas någon helt annanstans. Framtidsbilderna var vaga, romantiska, och byggde inte vidare på egna gjorda erfarenheter – de byggde på vad jag hört, sett och läst om i böcker, filmer och framförallt musik, som på olika vägar hittat till Ängelholm.
Jag är inte resande, har inte växt upp i någon resandekultur, och har inget släktskap med någon resande såvitt jag vet. Men jag får frågan då och då, och jag fick den även som ung i Ängelholm: »Är du släkt med (rasistiskt öknamn)-Brolin?« Vad resande var för något visste jag inget om tills för bara några år sedan, och vad det rasistiska öknamnet egentligen innebar visste jag inte heller, tänkte att det bara var en av de vardagliga hånfullheter som användes slentrianmässigt i vår respektlösa miljö. Idag kan frågan komma från släktforskare som ringer upp på telefonen en kväll, eller från vänner som spelar folkmusik.
Lorens Brolin
Lorens Brolin är en legendar inom folkmusik, kanske inte bara i Skåne. Jag har träffat några av hans ättlingar, men ännu ingen som bär hans efternamn. Vi är inte släkt. Jag vet nästan inget om min pappas familj, och tror att min pappa inte heller vet så mycket om släkten (farfarsfar dog ung och lämnade farfarsmor med fyra barn, har jag fått höra). Vilka var de här andra Brolinarna? I Bo Hazells bok Resandefolket såg jag en bild på Carl Lorentzon Brolin från Abbekås i Skåne, tagen vid spelmansstämma på Skansen i Stockholm 1910. Carl har vunnit första pris, tillsammans med sin bror Frans; båda är söner till Lorens Brolin. Det är en vacker bild, med Carl framför ett sommarbuskage, kepsen bara lite på sned, poserande med fiolen på axeln.
Jag försökte ta reda på mer om honom, min namne om än inte min släkting – jag heter ju i originalutgåvan också Carl Brolin. I gamla tidningsklipp, recensioner av hans framträdanden, beskrivs han som en showare som ger allt för att få publiken på humör. Han kan dansa medan han spelar, och han kan spela med fiolen bakom ryggen som en resande-Jimi Hendrix. Tidigare idag gick jag igenom en gammal universitetsuppsats om Carl Lorensson, och på förstasidan av uppsatsen finns ett foto av Carl när han spelar just med fiolen bakom ryggen. Det är första gången jag ser honom porträtterad så.
Jag har träffat några av Lorens Brolins nu levande ättlingar, delvis via folkmusikern Reine Steens kontakter, och delvis via Jan Ottosson från Lorens Brolins Gille. Många av dessa ättlingar är musiker, inom vitt skilda genrer: en spelar dansbandsmusik, en annan gjorde pionjärinsatser för rocken och elgitarren, en spelar fiol i symfoniorkester, en annan spelar storbandsjazz, en sjunger opera och en annan Frank Sinatra-låtar.
Ni undrar varför jag intresserar mig så för dessa människor när vi nu inte är släkt och inte alltid har så mycket gemensamt. På det kan jag svara att det hela kanske börjar med en fråga om eventuellt släktskap, men efterhand blir det mer och mer intressant att vidga perspektivet och se på resandefolkets roll i svensk historia och kultur. Det är mycket att hämta in nu som inte lärdes ut i grundskolan i Ängelholm på 70-talet, och mycket som ännu inte står att läsa men som kan berättas.
Vad består då en kultur av? Resande som jag pratat med kan vara ganska överens om vissa typiska särdrag för resandefolkets kultur. Det kan handla om specifika hantverk, musikaliteten, det egna språket, typiska yrkesval, klädkoder och namnval, men också attityder till släkt, könsroller, och hierarkier på arbetsplatsen nämns. Några försöker förklara vissa kulturuttryck som gruppens reaktioner på yttre påverkan från det omgivande samhället.
Kulturen kanske är vad vi gör utav det som gjorts emot oss, säger någon filosof. Men även om det finns en känsla av att veta exakt vad en kultur innehåller, så kan det vara svårt att ge en exakt och allomfattande beskrivning av den. Kanske är det för att kultur förändras hela tiden. Som ett familjeporträtt, med släkten uppställd framför kameran, fångar människorna i ett visst ögonblick. Strax därpå har alla åldrats, några har avlidit, några nya har tillkommit; några har sjunkit ihop, andra sträckt på sig; håret har växt och klippts, kläderna ersätts av nya. Den bild som togs visar hur det var just då, inte hur det är för all framtid.
En beskrivning av kulturen kommer också inom kort att handla om kulturarvet, inte om den kultur som lever just nu. Folkmusik, som en spelman lärde in på gehör via släkten och sedan utvecklade via influenser från andra spelmän på olika spelmansstämmor, är i ständig utveckling. Så länge det inte finns nedskrivna noter existerar en folkmusiklåt i många olika versioner samtidigt, ingen av dem är den definitiva. En av Lorens Brolins ättlingar berättade för mig att han hört låtar av Lorens framförda i bluesversion i Australien och i jazzversion i USA.
Musik är ofta totalt respektlös inför kulturell exklusivitet. Folksjälen var ett begrepp som kom på modet för 200 år sedan. Folksjälen sades vara typiska och gemensamma och grundläggande karaktärsdrag hos ett folk, något som förenade och formade oss. Folkmusiken ansågs vara en del av denna folksjäl, musik som spreds genom gehörsöverföring, alltså från person till person utan nedskrivna noter. Nils Andersson, en gång stadsnotarie i Lund, arbetade också med folkmusikuppteckning, det vill säga att han reste runt och träffade olika svenska spelmän, lyssnade på deras repertoar av låtar och skrev ner dem i notform, för att bevara dem för framtiden.
Noterna gavs ut i en serie på 24 böcker, Svenska låtar. Böckerna betecknas som svensk folkmusiks största och viktigaste källpublikation. Vid ett besök hemma hos Lorens Brolin i Abbekås 1887 antecknade Nils Andersson noter till 23 låtar, efter den speciella stil som Lorens spelade i. Lorens Brolin är nu bara en av många resande spelmän, vars musik alltså skall ha hjälpt till att forma den ursvenska folksjälen.
Vad ska vi ha ett kulturarv till? Forskaren och författaren Stefan Jonsson höll ett tal till Riksantikvarieämbetet, och talet blev senare ett kapitel i boken Rapport från sopornas planet. »De dödas testamente« heter kapitlet, som handlar om kulturarvets betydelse för vårt nu och vår framtid, när vi tar ett moraliskt ansvar för historien. Stefan Jonsson hänvisar dels till filosofen Walter Benjamin, och dels till en berättelse av Slas, Vem älskar Yngve Frej? när han lägger fram sin åsikt om kulturarvet.
Han menar, kortfattat, att historieskrivningen görs av dem som dominerat ett samhälle på bekostnad av andra. Dessa andra, vilkas berättelser och levnadssätt gått förlorade ur kulturstriden, som inte togs med när folksjälen fastställdes, skulle fortfarande kunna lära oss något viktigt. De skulle kunna visa oss en annan möjlig väg framåt än den som nu, för tillfället, dominerar. De förlorade kulturarven skulle kunna hjälpa oss att föreställa oss andra möjliga sätt att leva tillsammans i framtiden.
Kalle Brolin är konstnär och tidningsskribent.
Hans intervjufilmer med aktivister ur resandefolket finns på Youtube, och hans egna skränversioner av
Lorens Brolins låtar finns på hemsidan kallebrolin.com