»Det finns många starka kvinnor inom resandefolket, kanske för att vi får lära oss från början.«
Nathalie Rommestam
född 1974
Jag var med i Bo Hazells film, Från tattare till traveller, som visades på tv. När filmen var slut hörde jag att mina grannar gick ut för att titta på min dörr, sen gick de tillbaka in igen. De skulle nog se om det var samma namn, om det verkligen var jag som var med.
Barndomen
Jag har ganska få barndomsminnen, men alltid när jag tänker tillbaka så är det mormor och morfar jag tänker på, och min syster. Min mamma var ensamstående med mig och min syster. Min mormor och morfar, och min moster och en del andra släktingar bodde i samma bostadsområde som vi. Vi var ganska många och vi pratade romani. Språket använde vi oss av i situationer när man inte ville att någon annan skulle förstå. För mig har identiteten aldrig varit konstig. Jag har alltid vetat att jag är resande, det har varit en självklar del i mitt liv. Däremot upplevde jag mig alltid som speciell i skolan.
Vi umgicks över generationsgränserna. Min gammelmormor, min mormors syskon, och min morfars syskon hade vi omkring oss. Min mormor var 48 år när hon födde sin sista son, jag var fyra när han föddes och är med andra ord fyra år äldre än min morbror, vi två växte upp som syskon. Vi umgicks med alla i släkten på mammas sida och vi är en stor släkt. Pappa hade vi inte så mycket kontakt med, han satt ofta inne under min uppväxt och vi träffade honom någon gång per år. Men han ringde och vi skickade brev.
Redan som barn kände jag att jag visste mycket mer om livet än de andra barnen visste. Jag kände alltid att jag var speciell, fast det var inget jag sa. Jag och mina syskon fick alltid vara med, det fanns inga andra alternativ heller. Vi fick samtidigt lära oss att veta vår plats. Att respektera de äldre har varit en viktig del i hur jag uppfostrats. Under hela min barndom har jag alltid känt mig sedd och älskad.
Skolan
Jag och min syster var på sommarhem varje år, eller hos sommarföräldrar som det så vackert heter. Jag kommer ihåg att de sa att »nu ska det väl bli roligt när du ska börja skolan Nathalie«. Det var de som ville att jag skulle tycka om skolan »det ska väl bli roligt« sa de. Men jag avskydde verkligen skolan. När de försökte berätta för mig hur skojigt det skulle bli att börja skolan sa jag; »Nä, jag tycker inte det«. Jag ville inte gå i skolan. »Alla barn längtar efter att börja skolan« sa de. Men det gjorde inte jag.
Jag tyckte aldrig om det kollektiva. När klockan ringer ska alla gå ut och när klockan ringer igen ska alla gå in. På promenad var vi tvungna att hålla varandra i handen och alla skulle helst ha samma åsikter. Jag hade inte svårt för mig, jag var ingen stjärna heller, utan ganska normal, men jag passade aldrig in i skolan riktigt.
Vissa kompisar fick jag aldrig följa med hem och andra kompisar fick inte komma hem till oss. Till mamma kunde vi ta hem kompisarna men inte till mormor och morfar som bodde bredvid. Det här var inget problem för mig, familjen var alltid viktigast.
Starka kvinnor
Det finns många starka kvinnor inom resandefolket, kanske för att vi får lära oss från början. Kvinnorna fick ta ett stort ansvar för familjen, samtidigt som männen kunde ta hand om sin familj om det behövdes. Men huvudansvaret för familjen låg på kvinnan.
Min mormor var en väldigt stark kvinna. Jag minns en gång när jag var liten. Det var jag, min syster, min mormor, mamma och moster, vi hade åkt till en rivningstomt för att ta reda på frukt och bär innan maskinerna kom och skulle riva huset. Vi hade varsin tillbringare och en hink. Vi är helt ensamma och står där och plockar. Då kommer det en gubbe och skriker »vafan gör ni här?« Min mormor svarade »Vadå?« »Era jävlar, ta och dra härifrån« säger han och drog på i trehundra.
Han tyckte nog att han hade övertaget, eftersom det var tre ensamma kvinnor med sina barn. Fast han visste inte riktigt vad han hade gett sig in på. Min mormor säger till oss barn »nu går ni och sätter er i bilen«.
Mannen var hotfull efter att han fått mothugg av mormor. Vi satte oss i bilen och hörde hur de sa till honom att det inte var hans tomt, och att han skulle gå hem till sig och skrika. Men han gav sig inte i alla fall. Från bilen ser jag att mannen går fram mot mormor, hur hon tar fram sin tillbringare i hårdplast och knackar till honom i huvudet med den så han svimmar av.
Mannen sätter sig på ändan och där bli han sittandes. »Nu åker vi« säger de på romani till varandra och hoppar in i bilen. Vi åker där ifrån. Efteråt skrattar vi lite åt det där, att mormor slog till gubben med en tillbringare i huvudet. Det är ett minne som andra barn kanske hade varit jätterädda för om de varit med om, men för mig är det på något sätt ett glatt minne.
Männen
Många säger att resandekulturen styrs av männen, men det är egentligen inte sant. Vi är nog mycket mer jämspelta än vad som syns ibland. Vi har ett samarbete mellan varandra. Mamma, pappa, barn, mormor, morfar, alla behövs och alla hjälps åt.
Männens roll är att försörja sin familj. Han ska dra in den största delen av pengarna, och det är helt naturligt. Jag kanske är gammaldags, men jag tycker att det är vi kvinnor som bär på barnen i nio månader och det är vi som ammar dem. Mamman står sitt barn närmast under de första åren, efter det väljer barnet själv vem de står närmast.
Resande
Som resande får man kämpa för att bevisa att man är bättre än andra. Jag har alltid levt med att om inte mina barn är finast, hela och rena, så kan det alltid finnas någon som har ett ont öga till mig. Någon som vill anmäla mig. Då har man hela den här resandegrejen emot sig. Renlighet är en sak som ingår i kulturen också.
Det finns olika traditioner som andra kanske inte har. Till exempel så äter man inte mat man tappat på golvet. Det är viktigt att sätta upp håret när man lagar mat och att man inte snyter sig vid matbordet.
Man går heller inte omkring i trosor hemma. En del tvättar underkläder för sig och så. Alla är vi ju lite olika. En del tvättar inte handdukar ihop med andra kläder.
Olikheterna märks också i hur man svär, eller hur man skämtar. Alla familjer har ju lite olika skämt. Det här med ägg. Jag kan inte riktigt förklara det skämtet. »Vill du ha ett ägg?« svar »Nej men du kan få mitt.« Det måste grunda sig i var ägget kommer ut och att ägg även kan lukta illa. Det är ju ett sådant där internt skämt. Alla äter ägg, men det finns ju fler interna skämt om vad man äter och inte äter.
Resande är också väldigt skrockfulla. Det kan handla om svarta katter, stegar, och att kasta salt, tvi, tvi, tvi. Inga skor på bordet eller nycklar. All vidskepelse du kan tänka dig och lite till fanns i mitt hem.
Myndigheterna
Myndigheter håller man sig så långt ifrån sig som man kan tills man absolut måste prata med dem. Polis, försäkringskassan, arbetsförmedling, socialtjänst är alla myndigheter för mig. Myndigheter handlar om att bli kontrollerad. Barnavårdscentralen kan vara nervöst ibland. De skriver upp saker som man inte tycker är relevant. Jag går bara dit när jag blir kallad. Jag är uppväxt med att man inte ska ha med myndigheter att göra om man inte måste.
Socialbidrag innebär direkt att du blir kopplad till myndigheter, de är en kontrollmyndighet dessutom, de har rätt att ställa krav och kontrollera dig. Har du då dessutom barn och ska leva på socialbidrag är du dubbelkontrollerad. Är du dessutom arbetslös när du har socialbidrag är du trippelkontrollerad och behöver du bostadsbidrag har du en myndighet till. Jag vet inte om allt detta kontrollerande är typiskt Sverige.
Familjen
Mina föräldrar skilde sig när jag inte hade fyllt två år. Min mamma födde min syster efter skilsmässan. Hos pappa har jag två systrar, en av halvsystrarna står jag också väldigt nära. En familj för mig behöver inte vara mamma, pappa, barn. En familj är de som finns där, de som ställer upp. Familjen handlar om de människor man har runt omkring sig. Att man känner varandra och att man finns där för varandra. Det är familj.
Jag står ingen så nära som min egen familj. Jag skulle aldrig kunna vara ihop med någon som skulle tvinga mig att välja, familjen eller förhållandet. Familjen är min plattform för den jag är och utan den blir jag vilsen. Att be mig välja skulle vara som att be mig välja bort en bit av mig själv. Resandekulturen är viktig för mig, det är ju den jag är.
Pappa
Jag och min pappa fick bra kontakt för 20 år sen, när jag fick mitt första barn. Han jobbade då med att hjälpa andra som varit i samma situation som han själv hade varit. Jag har inte vuxit upp med pappa utan honom träffade vi bara någon helg ibland. Om han hade ett förhållande kunde mamma släppa iväg oss. Hon kände nog att det var mer ordning på kvinnor, och det kan jag känna också.
Idag har jag och min pappa kommit varandra nära. Vi förstår varandra, vi tänker lika. Det behövs inte så mycket, man förstår varandra ändå.
Jag tycker ibland att jag är ganska ensam för alla de gamla har försvunnit. Jag är uppväxt med mycket folk omkring mig och det är klart att det har påverkat mig, nu är jag ganska så rotlös. Min pappa bor inte så långt ifrån mig, han flyttade hit när jag flyttade hit. Vi umgås och pratar med varandra ofta.
Pappa berättade i samband med alla registreringar, att när han blev dömd, på 70-talet, så stod det i ett utlåtande »att han levde ett vagabonderande liv med kringresande föräldrar«. Det var inget som någon upplyst myndigheterna om så det måste ha funnits i ett register. På Långholmen satte de ett T framför namnet på de som var resande. Flera yngre resande hamnade på ett hem, »Bona«. Där erbjöds de ett kortare straff mot en mindre operation. På så sätt fick myndigheterna dem att gå med på en frivillig sterilisering. Det var ju många som gick med på det, de förstod inte bättre.
Försörjning
I vår familj samlades alla till jul, hela stora släkten, på somrarna var vi ute. Där träffade vi andra resande och fick reda på var folk var eller vart de skulle. Det fanns inga mobiltelefoner att hålla kontakten med. Eftersom min mamma var ensamstående var vi inte ute och sålde på samma sätt som de som hade en familj. Men mormor och morfar var ute på försäljningsresor och ibland följde vi med dem. Mamma var ibland ute själv och sålde, och då var vi alltid med. Ibland följde vi med vår pappa. De vuxna gjorde affärer och vi följde med.
Semester var det ingen som visste vad det var. För att ha semester måste man ha ett »riktigt« jobb. Det var det ingen i min familj som hade. Det är aldrig någon som har varit anställd i min familj. Vi åkte heller aldrig på nöjesresor, det fanns alltid ett syfte med våra resor.
Alla gjorde olika saker. Morfar sålde mycket tavlor. Det gjorde mamma också ett tag. En del familjer var duktigare på att måla så de gjorde det. Andra var bättre affärsmän, de sålde bilar, husvagnar, och tavlor. Men nu har ju Blocket förstört allt, förr var det ju bara vi som gjorde sådant.
Min gammelmormor sålde lakan och underkläder, hon knackade på i gårdarna och tanterna köpte underkläder. Det fanns inte underkläder i lanthandeln, vilket gjorde att det var populärt när min gammelmormor kom till gården med sina varor. Det såldes allt möjligt, jag har sett det mesta i deras koffertar. Bland männen var det många som målade hus, lade tak, murade skorstenar, och gjorde sådana saker. Går man längre tillbaka i tiden var det mycket koppargrejer, men det är jag för ung för att komma ihåg. Generationen som är äldre kommer ju ihåg sådant också.
Det fanns också de som levde på andra sätt. Min farfar var rik, han hade pälsaffär i Stockholm. Jag kommer ihåg att jag träffade honom en gång. Jag märkte aldrig att han var rik, men alla visste vem min farfar var. Han var en duktig affärsman. En del för stod tidigt vad man skulle satsa på. Min farfar köpte hus och fastigheter vilket inte var så vanligt på den tiden. De byggde också det finaste huset i hela samhället.
Nu var det inte alla som kunde göra så här på den tiden. Andra var bilhandlare och utvecklade det hela
till att ha en bilaffär, en firma. Det finns många stora affärsmän som är resande.
Identitet, språket och barnen
När det gäller mina egna barn så försöker jag ge dem det jag tycker är viktigt. Att man är en stark person. Jag vet inte om det har med att man är resande att göra egentligen. Men att vara en stark människa, det kommer man långt med.
Jag är svensk, jag bor i Sverige, men jag känner inte att jag är svensk. Jag hejar på Sverige när de spelar fotboll, eller jag skiter ju i fotboll egentligen, men om jag ska försöka förklara. Jag hejar ju inte på något annat land heller om jag ska välja, men jag känner inte att jag är svensk. Jag är någonting annat. Sverige är ju det landet jag bor i, Sverige är det landet jag är född i, jag räknas som svensk medborgare, men jag är nog inte det, känner jag. För jag tänker inte likadant. Jag har inte samma värderingar som medelsvensson. Vi är resande. Vi har inget land, och inga gränser.
Om man träffar en annan resandefamilj, kan man ju titta på en svensk och säga »Gud va bonnigt«, vi förstår direkt vad det är vi menar. Hur är någon som är »bonnig«? Det kan jag inte förklara. Det går inte.
Vi är resande, det är ju inget konstigt med det. Vi pratar lite romani, inte mycket, men det blir att man säger vissa ord. Problemet är att det finns så få att prata romani med. Min son som är 20 år, har vänner som är utländska. De brukar säga att vi inte är som svenskar. När han förklarar vad han är fattar de direkt. De förstår även vissa ord, till exempel de som kommer från forna Jugoslavien. Det finns en viss samhörighet.
Föräldramöten är det värsta jag vet. De kan sitta och prata om något som inte alls är relevant på ett föräldramöte. Ibland pratar de mer om sig själva än vad de gör om sina barn. En del går dit för
att skryta om vad de har och inte har. De berättar om sina aktiviteter hemma, som gör att de inte har hunnit med. Det skiter väl jag i på ett föräldramöte.
För bönder är det viktigt att få vara borta från sina barn. Eller så säger de, Gud nu ska vi ha semester, jag vet inte om jag orkar. Vad är det de inte orkar? Jag har ett vanligt jävla skitjobb, men jag vabbar gärna varannan vecka. När sommarlovet kommer är vi fria, då kan vi göra vad vi vill, då slipper vi anpassa oss efter skolan. Då kan vi dra. Varför skaffade de barn om det är så jobbigt att ha sommarlov, och varför skaffade de ett till?
Och ett till … och sen ska de ha vuxentid. Då är de ändå två. Jag har varit själv med mina barn, och de kan inte ens åka och storhandla med sina barn, för det är jobbigt. Det är väl klart att det är jobbigt, när man aldrig tagit med sig sina barn.
Det är väl klart att de är i vägen ibland, det är klart att man blir trött på dem, det blir alla. Det är väl ingen fara? Som barn blev vi tillsagda om vi inte uppförde oss ordentligt och ingen av oss har dött av det. Men idag får man inte säga åt barn. Numera ska man läsa en bok där man lär sig att inte krossa deras hjärta. Föräldrar har blivit så mesiga. Alla barn mår bra av raka och enkla besked. Man får inte visa att man är ledsen, man får inte visa att man är arg, och vi ska gärna prata försiktigt med våra barn, och man får inte svära, okej, man ska inte lära sina barn dumheter, men hur ser världen ut?
Det är viktigt att lära barnen att klara sig själva och vara starka personer. Hur går det annars när de kommer ut till verkligheten, när de aldrig har fått se verkligheten. Barn som bara sitter framför datorn och har barnvakter när föräldrarna ska göra något, hur ska de barnen lära sig något? Det finns barn som aldrig får vara med, de som aldrig ser något och de som aldrig upplever något. Och sen är det semester. Då gör föräldrarna allt för barnen i två veckor, och sen är de så trötta på barnen att de måste ha ledigt.
Det är många som inte värdesätter det de har, de vet inte hur bra de har det.
Nutid
Idag vet en del om att jag är resande, i alla fall bland mina riktiga vänner, men inte folk på jobbet. Om någon skulle fråga skulle jag berätta. När jag var med i Bo Hazells film blev det uppenbart att jag var
resande. Det var många av mina släktingar som inte tyckte om att jag var med i filmen. Jag var 24 år, 1998, folk trodde att vi skulle få flytta, att barnen skulle bli retade i skolan för att de visste att vi var släkt. Men det blev inte så. När jag skulle lämna min dotter på dagis sa personalen, »Vi såg dig på tv igår, gud va roligt«. Det var bara positivt. Det hände rätt mycket under den här perioden i samhället. Vi skulle bli en minoritet, och allt skulle klubbas igenom i riksdagen.
Nu för tiden är jag ju mer anonym. Jag hade en arbetskamrat som sa »du är inte som de andra, som vanliga svenskar. Du är inte likadan, du gör inte likadant, du gör som oss.« Han frågade, och jag sa att jag är inte heller svensk på det sättet. Då fattade han eftersom han själv var invandrare. Han fattade precis. De har inga sådana fördomar och jag är evigt glad och tacksam att jag är den jag är.
Man påverkas av vad som är normalt eller inte. Om jag tittar tillbaka på när jag var 15 år, så har jag kanske varit med om saker som andra aldrig har varit med om. Både på gott och på ont. Mycket beror på att familjen försvann någonstans på vägen. De gamla dog och nu finns inte den där starka gemenskapen kvar längre, eftersom alla försvann. Det tror jag gjorde skillnad för mitt eget liv.
Tankar runt ett fotografi eller händelse
Jag har barn, jag kämpar på. Och visst, livet blev inte som jag trodde, och det känns som om det aldrig tar slut heller.