»Jag vill inte att mina barn ska behöva känna den där skärande smärtan i hjärtat efter att ha fått orden ’jävla tattarjävel’ skriket rakt i ansiktet för tusende gången.«
Tintin Elander
född 1993
Jag sitter här och hör hur vinden piskar utanför. Hur regnet smattrar mot rutorna. Hopkurad framför en brasa, sitter jag och ser på medan lågorna sakta dansar framför mig. Jag känner mig så tacksam. Tacksam för någonting som för många är en ren självklarhet. Tacksam att jag har tak över huvudet, mat att äta, och varma kläder att ta på mig om jag fryser. Men för mitt folk, har det aldrig varit en självklarhet. De blev fråntagna sina barn, tvångssteriliserade och lobotomerade. Familjer splittrades när barn sattes i fosterhem. De blev bortkörda och utfrysta. Allting på grund av en enda sak. De var resande.
Hatet och diskrimineringen har fortfarande inte försvunnit, även om det kanske inte alltid framgår lika tydligt överallt. Tysta viskningar i korridoren medan man går förbi, pekande och skrattande. Glåpord skrikandes efter sig på gatan. Krokben, slag och sparkar. Alla de gånger man blivit ivägkörd ifrån campingplatser, utan att man ens har gjort någonting. När man är den som blir utpekad när något har försvunnit. Allt för att man inte är som de. De letar efter fel och brister, någonting att klanka ned på. Drar alla över en kam för att de kanske en gång i sitt liv träffat någon som bemött en illa, och då måste alla andra vara likadana. Vad ger dig rätten att klanka ner på andra, bara för att de inte är som du?
Rätten att vara sig själv
Jag har fått lära mig sedan jag var liten, att aldrig ta någonting för givet. Jag har fått lära mig att visa respekt för mina medmänniskor, och att alla är lika mycket värda. Jag har fått lära mig att säga ifrån och stå upp för mig själv och det jag tror på. Att rycka in, om jag ser att någon blir orättvist behandlad eller nedtryckt. Att hjälpa de människor som kanske drog en nitlott i livets lotteri, och som inte har det lika bra som jag själv. Det är mycket enkla små saker som jag tycker att alla borde få lära sig från barnsben.
Alla har rätt att vara sig själva. Men i dagens samhälle är det fortfarande inte alla som blir accepterade. Jag ställer mig frågan, varför? Varför inte acceptera andra människor för vad och hur de är? Hur mycket du än hatar, kommer du ändå inte att kunna ändra på dessa människor.
Jag vill att mina barn ska växa upp i ett land där de kan vara stolta över vilka de är, och vara stolta över sitt ursprung. Jag vill inte att mina barn ska behöva känna den där skärande smärtan i hjärtat efter att ha fått orden »jävla tattarjävel« skriket rakt i ansiktet för tusende gången. Jag vill inte behöva torka bort deras tårar på grund av att alla vuxna såg vad som hände, men ingen ingrep. Jag vill inte att de ska tveka att ta med vänner hem för att de är rädda att det ska komma fram att de inte är som alla andra. Jag vill inte se förtvivlan i deras ögon, när de blir dömda i förväg på grund av andra människors trångsynthet och okunskap. Jag vill inte se dem falla, när samhället gång på gång svikit dem. Jag vill att de ska stå rakryggade och med stolthet i rösten kunna säga att de är resande, utan att känna rädsla inför hur folk ska reagera.
Jag vill att de ska lära sig om vår historia, vårt språk och seder och kultur, och i sin tur föra detta vidare till sina barn och barnbarn. Om vi fortsätter att leva i rädsla för buron kommer dessa till slut att vinna. När vårt språk är utdött, och ingen längre sitter vid lägerelden och berättar historier från förr, så kommer de att ha vunnit. Vi kan inte leva instängda i rädsla, vi är ett frihetens folk.
Jag har sett hur rasismen har växt lavinartat bland unga, och jag vill tro att det handlar om okunskap. För om så är fallet, så går det att ändra på. Även om vi inte kan påverka det som redan skett, kan vi förhindra att historien upprepar sig. Vi kan sprida kunskap, och få folk att förstå att vi också är människor. Människor med hjärtan, känslor och drömmar.
Drömmar om en ljusare framtid för oss och för de som kommer efter oss. Hopp om att våra framtida generationer kommer att bli behandlade med den värdighet och respekt de förtjänar och att de aldrig kommer att glömma var de kommer ifrån. Att de känner samma tacksamhet som jag känner nu, när de tänker tillbaka på de hemskheter som deras förfäder fick gå igenom.
En längtan om att de en dag kommer att börja sprida kunskap och lära ut i skolorna, vad Sverige utsatte vårt folk för. Kanske kan de då förstå vår misstro till myndigheter och buron. Kanske kan de förstå varför vi håller oss på vår kant, och helst är tillsammans med de våra.
Det handlar inte om att vi på något sätt tror oss vara bättre än andra. Det handlar om att om man en gång väl blivit rejält sårad och sviken, så gör man allt man kan för att det inte ska hända igen. Man håller sig till det som känns säkert och tryggt. I vårt fall är det familj och släkt. Vi har nästan alla vid något tillfälle blivit svikna av samhället. Vi vet alla hur det känns att inte bli accepterad för den man är.
Vi vet hur det är att behöva dölja något som man helst innerst inne skulle vilja skrika ut för hela världen, just för man är så trött på att vara tyst. Det är dags att vi slår oss fria från de osynliga kedjorna som hållit oss tillbaka. Det är dags för oss att ta plats i samhället och visa att vi inte tänker ta någon mera skit. Att vi är precis lika mycket värda som alla andra. För oavsett hudfärg, tro, sexuell läggning, könstillhörighet eller etnicitet, så har alla rätten att bli accepterade.
Jag hamnade en gång i en diskussion där jag fick förklarat för mig att jag inte kunde säga att jag inte ville vara vän med en rasist. Därför att de inte kan acceptera alla människor. Jag fick höra att det var dubbelmoral från min sida att jag inte kunde acceptera den människan som hade rasistiska åsikter. Jag vet inte hur andra tycker, men jag tycker mig ha fullkomlig rätt att frånsäga mig vänskap med någon som jag inte delar några grundläggande värderingar i livet med, till skillnad från att någon säger «Jag vill inte vara din vän, för du är svart». Att tycka illa om någon för att personen ifråga är ett redigt praktarsel tycker jag är en helt befogad anledning.
För den personen kan ändra på sitt beteende, och på så sätt visa för dig att han kanske är en bra människa trots allt. Att tycka illa om någon för att personen i fråga inte har samma hudfärg, sexuell läggning, tro eller etnicitet som du själv har, tycker jag är en befängd anledning eftersom det inte är någonting som personen kan ändra på.
Jag dömer inte folk på grund av någonting som de själva inte kan ändra, och jag kan inte för mitt liv förstå de som gör det. För vad får man egentligen ut av det? Du kanske får en stunds sinnesro och en känsla av att du är felfri och perfekt. Men vem är du att vara perfekt, om ingen annan kan vara det?