Sveriges historia – ett resandeperspektiv
Britt-Inger Hedström Lundqvist och Ann Hellman
Resandefolkets historia är kantad av förtryck och diskriminering. Under de minst 500 år som de resande funnits i Sverige har de som haft makt och inflytande på olika sätt försökt att utrota och osynliggöra denna folkgrupp. Otaliga är de dokument som visar att Resandefolket förföljts och förminskats alltsedan Gustav Vasas dagar fram till våra dagars vitbok, som inte heller ger en fullständig bild.
Den här boken är ett försök att berätta Resandefolkets historia genom den forskning som finns, även om denna forskning är fragmentarisk. Det är inte någon absolut sanning, utan början på en berättelse som väntar på att bli skriven. Det finns flera olika hypoteser om varifrån Resandefolket kom, vilken väg de kom, varför de kom, och vilka de var, hypoteser som det redogörs för här. Historia handlar inte bara om det som faktiskt har hänt utan också om att dölja respektive lyfta fram. Den som skriver historia väljer själv hur en händelse beskrivs. Historieskrivaren för sin version vidare till skol- och historieböcker, och makten kan utifrån sitt eget perspektiv bestämma vem som är ond eller god, ren eller smutsig, ärlig eller oärlig. Därför är det viktigt att Resandefolket själva får berätta sin historia. En majoritet kan aldrig skriva en minoritets historia ur ett minoritetsperspektiv. I den här boken får Resandefolket ge sin egen berättelse och göra sin röst hörd. Nedtecknandet av Resandefolkets historia är påbörjad! Nu har Resandefolket möjlighet att ta makten över sin egen framtid.
Vi börjar från början
Enligt en hypotes skulle Resandefolket och romerna härstamma från Bibelns Abraham.
Vi ska göra en resa genom århundraden, där vi tittar på Sveriges historia tillsammans med Resandefolkets historia. Vårt första avstamp blir dock i Bibeln. I en av Moseböckerna berättas om Abraham som utsågs till att bli stamfar för ett folk, vars släkter på jorden skulle välsignas. De skulle följa Herrens väg och de skulle bli välsignade, talrika, stora och mäktiga. Patriarken Abraham ska enligt sägnen ha haft tre kvinnor. Med Sarah, som han var gift med, fick han sonen Isak, som blev den förste av det judiska folket. Med Hagar, som arbetade hos honom, fick han sonen Ismael, som la grunden till det arabiska folket. Senare på ålderns höst träffade han Ketura, som födde sönerna Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och Sua, vilka ibland påstås vara anfäder till Resandefolket och romerna.
Folkvandringstiden
Ett eller flera nomadfolk började vandringar från Indien mot Balkan och Europa. Man vet inte säkert varför.
Omkring 500 e. Kr. började folkvandringstiden. Det är nu som ett eller flera nomadfolk börjar röra på sig i Indien. Det är dessa nomadfolk som man tror är ursprunget till Resandefolket och romerna. Det finns olika åsikter om varför nomadfolken lämnade Indien. Kanske var det hungersnöd eller krig, eller så var det helt enkelt en vandringslust. De som gav sig av var bland annat rajputerna, khatriyas, ett krigarfolk, och brahminer, vilka var präster. Rajputern och khatriyas stod högt i rang i det kastsystem som fanns vid den tid då utvandringen ägde rum. Var de än kom ifrån och vilka de än var så påbörjade de den långa vandringen från Indien på 500-talet. En vandring som gick via Sidenvägen till Balkan och Europa. På vägen stannade gruppen till och slog läger ibland, några blev kvar på de platser där de stannat, och personer från lokalbefolkningen följde med. Det är tack vare dem som stannade och bosatte sig längs vägen, och genom språket, som det går att urskilja de spår som vandrarna har lämnat efter sig.
Medeltiden
I Sverige blev kontakten med yttervärlden mer livlig under 1000- talet. En del från Sverige tjänstgjorde bland annat som legoknektar vid det bysantinska hovet i Konstantinopel, eller Miklagård som nordborna kallade det. Kristendomen gjorde sitt inträde i ett samhälle som tidigare var byggt kring en äldre förkristen religion.
Under 1000-talet fanns, i det område som vi idag kallar Sverige, fortfarande inga fasta gränser och det existerade inte något Sverige i den mening som det gör nu. Invånarna kände sig inte som »svenskar« utan snarare som medlemmar av en släkt eller som tillhörande ett mindre område. Vid denna tid kom nomadfolken som lämnade Indien till Europa, där de lämnade spår efter sig. Dessa spår kan utläsas ur historiska dokument. Under medeltiden lades grunden till vårt moderna samhälle. Det är en period då jordbruket utvecklades med nya uppfinningar och metoder.
Kyrkan hade stor makt, och utöver kristendomen är också islam en snabbväxande religion i Europa. Det är på 1000-talet som nomadfolken från nuvarande Indien kommer fram till Europa. Ungefär där Rumänien ligger idag delade gruppen på sig, några stannade och andra fortsatte. I Rumänien förstod de styrande att dessa främlingar hade kunskaper som landet behövde. Bland annat kunde de arbeta med olika metaller som koppar och nickel. För att kunna utnyttja deras kunskaper förslavades främlingarna. De slogs i bojor för att de ledande i ursprungsbefolkningen skulle försäkra sig om att kunskapen skulle stanna i landet. De i den nomadiserande gruppen som däremot passerade Rumänien fortsatte nu via Tyskland upp mot Norden. Några stannade och bosatte sig, och nya medlemmar tillkom genom bland annat ingiften.
I Sverige omformades landsbygden under medeltiden, och nya samhällsgrupper bildades, som borgare och adel. De medeltida lagarna gjorde skillnad på bofasta och de som fanns längre ner på den sociala stegen. Dessa fick samlingsbeteckningen lösker folk, vilket betyder lösdrivare, ett ord som fortfarande i dag lever kvar i vissa delar av landet. Det fanns en tydlig skillnad mellan adel, bönder, präster, köpmän, hantverkare och andra som hade egen egendom, och dem som inte har det. Människor som inte hade egendom, det vill säga inte var besuttna, sågs som en underklass och fick agas.
Skojare eller Djingis Khans krigare
Kanske fanns Resandefolk i Sverige redan under medeltiden. I källorna står det om skojare, alltså kringvandrande personer.
På 1700-talet skriver Laurentius Rabenius att det kan ha funnits Resandefolk i Sverige redan vid slutet av1200-talet. Det skulle innebära att Resandefolket fanns i riket innan Sverige blev svenskt. Rabenius hänvisar till ett påbud som är undertecknat av kung Birger Magnusson. Där konstaterar han att utländska kringvandrande skojare påträffats i skogarna runt Kolmården. De kan ha kommit till Sverige från Tyskland via Danmark där de hade bosatt sig på de jylländska hedarna. De ska ha tillhört Jenische, en folkstam med indoeuropeiskt ursprung. I Danmark har man funnit dokument som berättar om en folkgrupp som kallades jydske zigeunere, kjœltringer, natmœnd och skøjere.
I Sverige fick de namnen kältringar, nattmän och skojare. Än i dag finns det äldre resande som själva kallar sig för skojare. Ordet tros komma från östfrisiskan. Schooier är namnet på en kringvandrande person. I ordböcker står det att läsa om folk som »skoja kring landet« vilket innebar att de »vandra omkring på vägarna«. Det är nu på 1200-talet som Djingis Khan är på krigsstigen. Det finns teorier som går ut på att Resandefolket härstammar från krigare i dessa arméer. Forskaren Allan Etzler var en av de första som i sina studier av Resandefolket anammade denna teori. Det finns också svenska resande idag som menar att det är härifrån som Resandefolket härstammar. Krigarna skulle ha varit nomader och skickliga ryttare. Ättlingar till dessa mongolkrigare ska senare ha hamnat på svensk mark genom att de värvades hit som legosoldater.
Anteckningar i olika länder om Resandefolk
Under medeltiden förefaller det som om Resandefolket sprider sig över Europa, och de lämnar spår i de historiska dokumenten i flera länder.
I Konstantinopel 1320 finns de första säkra uppgifterna om Resandefolk. Sverige har haft koppling till Konstantinopel tidigare. Under 1000-talet fanns det, som nämnts tidigare, också legoknektar från Sverige som tjänstgjorde vid det bysantinska hovet i Konstantinopel. Det finns noteringar i Tyskland från 1407 om att Resandefolk bosatt sig där och att de utvisades efter tio år. I Frankrike finns det noteringar från 1418. Kung Ludwig XII tog beslut om att förvisa folkgruppen från landet i början av 1500-talet. I Holland återfinns gruppen i noteringar från 1420.
1425 återfinns de i Spanien, knappt sjuttio år senare införs där anti-romska lagar och folkgruppen utsattes för inkvisitionen. Även i Schweiz infördes anti romska lagar, och 1514 uppmuntrades jakt på folkgruppen för att få dem att lämna alperna. Efter det har ytterligare noteringar hittats i Wales, England, Skottland och Danmark. Folk rörde sig över gränserna, och invandring även till Sverige var något som pågick kontinuerligt. I litteraturen går det att utläsa att överallt i Europa där Resandefolk funnits har de utsatts för diskriminering.
I Sverige fanns på 1300-talet en lösdriverilag som sa att obemedlad, det vill säga de som inte ägde jord eller hade andra tillgångar, var tvungna att arbeta hos besuttna eller förmögna. Det stod att de som uppfattades vara kringstrykare och inte inom viss tid skaffat tjänst bestraffades med »förlust av sin egendom, spöstraff och öronens avskärande« förutom att de kunde dömas till utvisning. Bland dessa kan ha funnits resande.
Resandefolket återfinns i Stockholm stads tänkebok
De första tydliga svenska noteringarna om Resandefolk i landet, förekommer i Stockholms Stads Tänkebok den 29 september 1512.
I boken står det om en okänd folkgrupp med främmande utseende, annorlunda seder och obegripligt språk. Den 29 september 1512 kom tatarerna, »tattarna«, de som idag anses utgöra den första immigrationen av Resandefolk till Sverige. Många resande av i dag anser sig vara ättlingar till dessa. Gruppen omnämns i tänkeboken som »egyptier« och likställs med pilgrimer. Pilgrimer skulle under denna tidsperiod tas emot med respekt. De fick allmosor och härbärge enligt de normer som gällde för mottagandet av främlingar. Några årtionden senare övergick det tidigare välkomnandet av de nya människorna, till att dessa ansågs vara oönskade främlingar. Benämningen »egyptier« ersätts med termerna »tattare« eller »zigenare«. Olaus Petri bekräftar i sin svenska krönika att det finns Resandefolk i Stockholm 1512. Där står det:
Samma år som herr Sten hade blivit hövitsman, kom en hop av det folket som fara omkring ifrån det ena landet till det andra, och dem man kallar tattare hit till landet och till Stockholm. Förr hade de aldrig varit här.
Även detta citat kan tolkas som att det fanns en viss öppenhet och tolerans, något som förändrades under vasatiden.
(I Stockholms Stads tänkebok 1512 finns det första säkra belägget på att Resandefolket finns i Sverige. Stockholms Stadsarkiv.)
Gustav Vasa lägger grunden till rasmotsättningar
Vasatiden är den period i svensk historia som börjar med Gustav Vasas makttillträde 1521 och slutar med Kristinas abdikation 1654. Gustav Vasa har stor betydelse för hur Resandefolket och romerna kommer att behandlas ända fram till våra dagar.
Vid Gustav Vasas tillträde 1521 såg han till att den fördragsamhet som tidigare funnits ändrades till en betydligt strängare inställning till de kringresande. Han beskrev dem som spioner och införde hårda bestämmelser. Var de än påträffades »skall de då straffas till liv och gods utan all nåd.« Även hans söner fortsatte med denna restriktiva politik mot Resandefolket och även andra grupper som inte ansågs passa in. Kungamakten och Sverige som nationalstat stärktes med Gustav Vasa. Detta gjorde att behovet att hålla kontrollen över dem som befann sig inom territoriet ökade. Det ansågs föreligga en ständig risk att någon annan nation skulle försöka ta över landet. Därmed ökade statens intresse att veta vem som reste inom landet och varför.
Resandefolket stack ut genom språk, ursprung, kanske utseende, och blev därför en grupp som man ville kontrollera extra. Resandefolk kunde undantagsvis få beskydd. 1539 utfärdades ett pass för »Christoffer Larsson tatare hövitsman samt hans medfölje«. I passet framgår det att denna resandegrupp arbetade vid Salberget, alltså Sala silvergruva, och Stockholm slott. »Kronan till gagn och bästa och gjorde sitt flitiga arbete, det som dem haver varit föreställt«. Generellt var annars inställningen mot resandefolk fientlig. De anklagades för allehanda saker som bettleri, tjuveri, trolldom och spioneri. När myndigheterna inte drev ut dem ur landet sattes de i tvångsarbete.
Kyrkan bannlyste samröre med Resandefolk. »Tattare skall prästen inte befatta sig med, varken döpa deras barn eller jorda deras lik« fastställde Laurentius Petri, som senare blev ärkebiskop, 1560. Vid riksdagen i Örebro 1617 kom ett förslag från prästerskapet om att alla »tattare« skulle förvisas ur riket. Anledningen var att de kringresande grupperna ansågs vara »alla skälmars, mandråpares, tjuvars, horkarlars, horors, kättares och lathundars tillflykt«. Den officiella lagstiftningen kom inte förrän 1637, men då är den desto mer skoningslös. Om någon hittades i landet ska man »utan vidare förfrågan, process eller rättegång upphänga och till livet straffa« männen, samtidigt som kvinnor och barn omedelbart skulle förpassas ur landet. Detta dokument saknar motstycke i svensk rättshistoria med sin extrema hårdhet och det finns de som anser att det var ett folkmord på en folkgrupp. Drottning Kristina var regent när detta dokument tillkom. I förordet står det att:
alla sådana tattare och tatterskor med hela deras anhang, såväl kvinnor som män, som inom våra och Sveriges gränser vistas, skola innan den 8 november nästkommande vara förpliktade att fly och vika utur vårt konungarike och alla dess underliggande provinser… Där någon efter föreskriven 8 november, det vare sig få eller uppspanas, finnas och beträdas kunna, då skola våra landshövdingar, ståthållare och befallningsmän låta dem strax fastgripa, vad gods de medföra avhända, och så många karlar där ibland
är, utan vidare förfrågan, process eller rättegång upphänga och till livet straffa, men alla deras konor och barn skola de låta härad efter härad sin kos utur landet utdrivas.
Forskningen har inte kunnat visa hur lagen praktiserades men den lade grunden till en attityd som blev tongivande för hur man senare betraktade Resandefolket. Den tidigare toleranta inställningen till Resandefolket förändrades nu till en fientlighet som sedan följer med ända in i 1900-talet. Under den här tidsperioden förpassas delar av Resandefolket till de nordöstra delarna av Storsverige på 1500-talet, dagens Finland. Där blev de tvingade att bryta mark i Karelen under slavliknande förhållanden. Sveriges gränser var fortfarande flytande mot norr och nordost vid Vasatidens början, men koloniseringen ägde rum både i Norrland och Finland.
Stormaktstiden 1611–1718
Under 1600-talet växte Sverige till att bli ett Östersjövälde och en maktfaktor i Europa. Religionen och kyrkan hade stor makt. Staten blev starkare och förvaltningen byggdes ut till att vara en av de mest effektiva i Europa. Den betraktades som ett föredöme för grannstaterna. Det var nu som det trettioåriga kriget startade, ett krig där många ur Resandefolket deltog.
En del forskare anser att det finns en stark koppling mellan 30-åriga kriget och Resandefolket. 1955 skriver Heymowski att:
en del resandesläkter härstammar sannolikt från tyska legoknektar och i viss utsträckning även från tyska
skarprättare. Utländska värvade soldater kan tänkas ha kommit hit i samband med 30-åriga kriget.
Heymowski har använt sig av källor från 1500–1700-talen. Han menar att värvade soldater var den största yrkesgruppen hos Resandefolket. 1675 utfärdade Karl XI en bestämmelse om att alla Resandefolk skulle bli soldater. Efter alla krig som varit under 1600-talet tvingades regeringen att beordra ut allt manfolk till soldater, oavsett ålder och lämplighet. Även på kontinenten var det vanligt att Resandefolk togs ut till arméerna, speciellt som spejare.
Många resande anser sig vara ättlingar till de soldater som Karl XII värvade utomlands. När Sverige förlorade stora delar av sin armé i de europeiska krigen, var det nödvändigt att rekrytera de trupper som fanns att tillgå. Andra resande menar att de har sitt ursprung bland de ryska krigsfångar som blev kvar i Sverige efter fångenskap i Visingsborg på Visingsö 1700–1721. Släktforskning har tydligt visat att det bland Resandefolket finns släktskap med de krigsfångar och soldater som kom till Sverige under den här perioden.
Flera släktforskare har i sina efterforskningar lyckats spåra sina släktingar till 1600-talet och kunnat konstatera att deras förfäder varit soldater. De har också sett att många har haft tyska eller svenska soldatnamn. I 1700-talets kyrkoböcker kan man se att det finns många resande i Sverige efter att Karl XII förlorat sina krig. Han lär ha sagt att »jag har hellre några tattare i min här än många andra.« Ett annat intressant perspektiv gällande Resandefolkets militära historia är att orden för vapen påfallande ofta är på romani och romanés. Många av dessa ord är av indiskt ursprung, något som stärker teorin om att Resandefolket hade kopplingar till en militär här i Europa. Det kan ha varit så att det fanns en militär här som flydde från dagens Pakistan och att denna här kom till Europa och värvades som turkiska soldater. I arkiven finns det noteringar om att »Det är den allmänna meningen att tattarna kom till vårt land i sällskap med Karl XII, när han kom hem från sina krigiska färder i sydöstra Europa«.
Den svenske konungen underhandlade med tattarkungen och fick låna en massa tattare till hjälp i kriget. De skulle gå före i striden eftersom den svenske kungen ville spara sitt eget folk. Efter kriget tänkte Sveriges kung lämna tillbaka de överblivna tattarna, men han fick besked om att han fick behålla dem och slåss med dem bäst han ville På så sätt stannade de kvar i Sverige.
Frihetstiden 1718–1809 Efter Karl XII:s död 30 november 1718 upphörde Sverige att vara en stormakt. Landet var fattigt efter många och långa krig. Utanför det ordinarie samhällssystemet fanns de egendomslösa, de som fick försörja sig med det de kunde göra med sina händer. Många var tjänstefolk. Alla över femton års ålder som inte kunde försörja sig själva hamnade under tjänstehjonsstadgan. Stadgan innebar att de var skyldiga att ta tjänst hos någon, annars kunde de åläggas tvångsarbete. Denna lag infördes för att trygga tillgången på arbetskraft och förhindra lösdriveri. Den första tjänstehjonsstadgan kom 1664 och den blev sedan allt strängare. Så här löd en paragraf i tjänstehjonsstadgan:
Tjänstehjon skall i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget, lydigt, nyktert och sedligt, samt icke undandraga sig det arbete och sysslor som husbonden skäligen förutsätter. Är tjänstehjonet försumligt, gensträvigt eller oordentligt och låter sig ej rättas eller visar sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjänsten må det därifrån skiljas.
Denna stadga gällde fram till 1926. 1741 utfärdades en förordning om omedelbar utvisning av »alle judar, savoyarer, lindansare, komedianter med flera gycklare, vad namn de hava måge, tartare och Zigeuner, som med varjehanda ogudaktighet, spådomar, lögn och tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet«. Forskning visar dock att under samma tid levde bönder* och Resandefolket i ett slags symbios, i ett ömsesidigt beroende.
Linné och rasläran
Carl von Linné bidrog till att en raslära växte fram. Den användes sedan under 1900-talet för att skapa en idealisk ras, som var blond och blåögd. De som inte hade dessa egenskaper tillhörde automatiskt den andra sidan, det vill säga den mörka och onda.
Carl von Linné är en av Sveriges mest kända vetenskapsmän, och han blev mest känd för att han utarbetade ett sätt att systematisera växter och djur. Förutom sin insats i växtriket forskade han inom medicin, farmakologi, och geologi. Carl von Linné delade inte bara in blommor och djur i olika kategorier, utan även människorasen. Den delade han in i fyra underavdelningar. Den vita europén framställdes i mer positiva ordalag än till exempel afrikanerna, vilka han beskrev som nyckfulla och lata. Linné ansåg sig kunna bevisa vetenskapligt att människor har olika värde. Rasläran anger till exempel att afrikaner tillhör en lägre stående ras vilken kan utnyttjas som slavar. Linnés raslära kom att ha stor betydelse för Resandefolket under 1900-talet.
Slaveri
Sverige var på olika sätt inblandat i slavhandel, som uttryck för ett rasistiskt synsätt, under 1600- och 1700-talen.
Bönder används här i betydelsen »icke-resande, icke-romer«, inte i dess vanliga betydelse som benämning på en yrkesgrupp. Även Sverige var under 1600- och 1700-talen involverat i den omfattande slavhandeln, genom regelrätt handel med människor från Afrika, men också genom att det svenska järnet användes till slavarnas fotbojor. Uttryck för ett rasistiskt synsätt präglade majoritetssamhällets relationer till samer och resande. 1830 förbjöds dock »negerhandel« och belades med dödsstraff. I Rumänien blev, vid mitten av 1800-talet, de Resandefolk och romer som förslavades på 1000–1100-talen befriade från sitt slaveri. Dessa försökte nu skapa sig ett liv och en hygglig tillvaro, men hade svårt att bli likvärdiga medborgare. De som hade möjlighet flyttade från Rumänien till olika länder.
Ett Sverige i förändring
Under 1800-talet förändrades Sverige snabbt. Jordbruket utvecklades med nya tekniker och nya metoder, fabriker började byggas och befolkningen ökade.
Vid slutet av 1800-talet invandrade flera romska grupper till Sverige. Resandefolket som hade funnits här sedan början av 1500- talet eller kanske ännu längre började nu räknas till den svenska befolkningen. Resandefolket skulle som andra svenskar uppfostras till att bli nyttiga medborgare. De förväntades ta anställning inom industrin eller inom jordbruket istället för att resa runt och erbjuda sina varor och tjänster. För att tvinga dem att ändra sitt sätt att leva antogs flera olika lagar som skulle tvinga dem att försörja sig på ett annat sätt. Den första lösdriverilagen tillkom 1843 och den utvecklades och förändrades om och om igen med syfte att staten skulle kunna behålla makt och kontroll. Lagen fanns sedan kvar i olika skepnader ända fram till 1965 när den avskaffades.
Under senare delen av 1800-talet flyttade många in till de växande städerna. Där fanns andra möjligheter till försörjning. Befolkningsökningen gjorde att de som saknade tillgångar blev fler och att det så småningom, mot seklets slut, skapades en arbetarklass. Efterfrågan på textilier, köksredskap, leksaker och andra konsumtionsvaror ökade, och marknaden för de varor och tjänster som de resande sålde blev större. Det blev billigare att handla av Resandefolket än i handeln, vilket fick affärsinnehavarna att ropa efter restriktioner och lagar mot dem som gick runt och sålde. Från 1840-talet hade det blivit tillåtet att starta handelsbodar på landsbygden, något som gav en ny situation mot tidigare, då handeln varit knuten till städer och bestämda marknadsplatser. Resandefolkets försäljning utgjorde en konkurrens för dessa handelsbodar. Enkla hushållsredskap, ståltrådsvisp, hörde till sådant som tillverkades och såldes av resande.
Klyftorna och motsättningarna i samhället ökade. För att disciplinera och kontrollera människorna införde staten olika lagar för dem som saknade arbetsgivare, fast boende och som inte hade egna medel. Den som greps kunde föras till spinnhus, uppfostringsanstalt eller någon annan typ av tvångsarbete. Resandefolkets levnads- och försörjningssätt drabbades på detta sätt hårt av den nya lagstiftningen. De klarade sig dock ofta från att bli anhållna om de kunde visa att de hade kontanter.
Svenskheten skapas
Många av de föreställningar som sammankopplas med svenskhet uppstod i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i samband med nationalromantiken. Många människor i borgerligheten drömde sig tillbaka till landet, naturen och de gamla folksederna. Industrin växte fort och människorna flyttade från landet till staden. Det blev viktigt att bevara det som höll på att försvinna. Nostalgi och oro för framtiden var en viktig del i nationalromantiken.
Under nationalromantiken blev det viktigt att urskilja dem som inte passade in i det svenska samhället och att förtydliga vad som är »svenskt«. Nu bestämdes hur »svensken« är och ser ut både till utseende och till sätt. Det blonda och blåögda blir norm. Det finns inga naturgivna nationsgränser. Sveriges karta har hela tiden förändrats under historiens gång. Ursprungligen var Sverige flera löst sammanhängande områden. Först under medeltiden enades landet under en central statsmakt.
På 1400-talet ingick Sverige i Kalmarunionen tillsammans med Norge och Danmark, men blev självständigt i början av 1500-talet. Under stormaktstiden på 1600-talet var Sverige som störst. Många av de områden som erövrades förlorades sedan under 1700-talet. I början av 1800-talet lämnade Finland, samt alla områden utanför den skandinaviska halvön, Sverige. De gränser landet då fick är samma som gäller idag. Efter det sista kriget som Sverige har deltagit i 1814 ingicks en union med Norge, vilken upplöstes 1905. I början av 1900-talet infördes skärpta invandrarrestriktioner med krav på arbets- och uppehållstillstånd. 1914 kom en lag vilken ofta beskrivs som Sveriges första immigrationslag. Vissa utländska grupper hade uppmärksammats som svåra att kontrollera i statistiska rapporter, i första hand finnar, italienare, judar och romer. Lagen fokuserar på dem som vandrar från ort till ort, musikanter, tiggare och andra som man tror inte ska kunna försörja sig på ett av staten accepterat sätt.
1917 och 1918 infördes ett pass- och viseringstvång, och ett krav på arbets- och uppehållstillstånd. Allt detta sammantaget gör att Resandefolkets utrymme i samhället krymper mer och mer. Även om de alltid levt på ett annat sätt än andra grupper fanns det tidigare utrymme för dem att arbeta och att leva enligt sina traditioner. Nu blir de en mer tydlig grupp som avviker genom sin rörlighet och självständighet. Konsumtionsvaror blir alltmer tillgängliga genom att industrin expanderar och hantverket försvinner. Många av Resandefolket anpassar sig till de nya tiderna och fortsätter att göra affärer. De som sålde hästar övergår till att sälja bilar. De som sålde lump säljer istället skrot och så vidare. De som klarar sig bra väcker avundsjuka och rädsla för att de ska ta något som med större rätt tillhör »svenskarna«. Nu får rasismen fäste och Resandefolket definieras som något främmande, något som inte är »svenskt«.
Folkhemmet
När Per Albin Hansson talar om den svenska välfärdsmodellen, »folkhemmet«, betonar han solidaritet och jämlikhet, samarbete och hjälpsamhet. En omtanke som dock inte omfattar Resandefolket.
I slutet av 1920-talet börjar man tala om ett »folkhem«. Om man ska vara noga så myntades begreppet redan på 1910-talet, men det var när Per Albin tog upp det som det blev mer uppmärksammat i slutet av 1920-talet. Folkhemmet var en politisk vision om solidaritet, om att alla skulle få det bättre och att klasskillnaderna skulle utjämnas. Den visionen innefattade underförstått dem som ansågs uppfylla kriterierna för att vara »svensk«. Till den gruppen hörde inte Resandefolket. Tidningarna skriver om »tattarplågan«, och »tattarfrågan« debatteras i tidningarna och utreds av myndigheterna. Det resulterar i en ny fattigvårdslag 1923 och en ny barnavårdslag 1924.
De båda lagarna gör det enklare att omhänderta och tvångsplacera barn. Resandefolket utsätts under hela 1900-talet för diskriminering. De utreds, inventeras och registreras, och stigmatiseras alltmer till följd av detta. Resandefolket sågs som ett hot mot folkhemmet och den rationella och moderna människan som man ville skulle växa fram. Deras traditionella levnadssätt och starka familjekänsla passade inte in det nya rena Sverige. Rasbiologin får ett stort genomslag, och när paret Gunnar och Alva Myrdal utkom med boken Kris i befolkningsfrågan 1934 förankrades budskapet hos allmänheten. Boken trycktes i stora upplagor. Myrdal menade att så många som var tionde svensk inte var av tillräckligt gott virke för att kunna fungera i folkhemmet. För att komma till rätta med »tattarplågan« debatterades olika lösningar. Man tänkte att Resandefolket kostade pengar och att de födde många barn som i sin tur skulle kosta ännu mer pengar. Om man på något sätt kunde stoppa den utvecklingen skulle det finnas mer pengar kvar till folkhemmet och de »riktiga« svenskarna.
En lösning var att hindra de vuxna från att gifta sig och skaffa barn. Äktenskapslagen från 1915 skulle se till att bara de dugliga, friska och rasrena fick barn med varandra. En annan lösning för att komma tillrätta med »tattarna« var att skilja barnen från deras föräldrar. I Kurt Magnussons livsberättelse går det att läsa om en 4-årig resandepojke som omhändertas av myndigheterna för att sedan växa upp på olika barn- och fosterhem. Barnen skulle fostras till att bli goda samhällsmedborgare, vilket innebar att de i fortsättningen inte skulle tillhöra Resandefolket.
I många fall fick barnen gå i särskola – trots att de inte var svagbegåvade. När särskolebarnen sedan blev vuxna kunde steriliseringslagen praktiseras. Det var inte bara socialdemokraterna som var för rashygienen, utan alla partier var eniga. Tankarna om rashygien fanns i hela Europa, även om det var i Uppsala som världens första rasbiologiska institut öppnade. Herman Lundborg var institutets första chef. Han genomförde rasbiologiska undersökningar av 100 000 svenskar där man ansåg sig kunna hitta brottslighet, alkoholism, sinnessjukdom och andra negativa egenskaper kopplade till etnicitet.
Resultaten presenterades bland annat 1926 i en lärobok för gymnasiet med titeln Svensk raskunskap. I steriliseringslagen, som kom 1934, fick man inte sterilisera någon utifrån etnicitet. I praktiken sammanföll ändå egenskaperna som tillskrivs Resandefolket med de karaktärsdrag som angavs som skäl för sterilisering. Det var individer vilka ansågs vara psykiskt sjuka, sinnesslöa eller utvecklingsstörda som man med tvång kunde sterilisera. Vem och vilka som ansågs höra till de kategorierna var, sett med dagens ögon, väldigt godtyckligt. 1941 utvidgades lagen till att även gälla dem som genom arvsanlag kunde överföra en sjukdom eller som levde på ett sätt som kunde uppfattas som asocialt. Dessutom kunde de som ansågs olämpliga som föräldrar steriliseras.
Det fanns förslag om att lagen även skulle innehålla tvångssterilisering av alla som tillhörde Resandefolket, men detta förslag blev nedröstat. Däremot tillkom ett tillägg om levnadssätt, vilket blev ett sätt att komma åt Resandefolket. Hur många resande som blev steriliserade med tvång eller av andra orsaker finns inga uppgifter om, men de flesta resande kan berätta att de känner någon som blivit steriliserad. I Sverige steriliserades 1935–1975 närmare 63000 människor. Steriliseringarna utfördes på både män och kvinnor men det var påfallande många kvinnor som råkade ut för det.
Resandefolket går under jord
I sina försök att undkomma samhällets åtgärder gömmer sig Resandefolket. De berättar inte för grannar, arbetskamrater och vänner, ibland inte ens för sina egna barn, att de tillhör Resandefolket. De tvingas välja bort en stor del av sin identitet för att skydda både sig själva och sina barn från att diskrimineras.
Till Snarsmon i Bohuslän kom under 1860-talet ett tiotal Resandefamiljer som slog sig ner i ett avlägset område. De bodde i enkla stugor och jordgrävda hus, och de försörjde sig på att göra affärer och erbjuda olika tjänster. I mer än fyrtio år levde Resandefolket i Snarsmon. Under dessa år utsattes de enligt uppgift av flera attentat från lokalbefolkningen. Kring 1890 ödelades byn vid ännu ett anfall och Resandefolket flydde från trakten för att inte återvända. Flera av dessa familjer bosatte sig i trakterna runt Snarsmon. Där bodde de i generationer framåt men ingen återvände till Snarsmon.
Ungefär samma sak upprepade sig i Krämarstan som ligger i utkanten av Finnerödja. 1909 köpte en resandefamilj med sex barn en bit mark och byggde sig ett hus. När barnen växte upp byggde de egna hus samtidigt som resande från andra håll också fick möjlighet att bygga och flytta in på området. När Krämarstan var som störst fanns där femton byggnader och ett par mindre hus, eller jordkulor som de också benämns. Vägen till brunnen kallades Storgatan och gick från byns början till dess slut. Byn var bebodd i nästan 20 år innan de flesta av byns invånare blev lurade att sälja och gav sig av. De som stannade kvar fördrevs senare med våld från platsen. Under den tid då byn fanns bodde där sammanlagt cirka 200 resande.
I Jönköping på 1940-talet ägde också en fördrivning av Resandefolket rum. Det bodde många resande vid Östra Torget i Jönköping. Det fanns rykten om att »tattarna« trakasserade kvinnor och att de levde av fattigunderstöd. Vid en utredning visade det sig att av de 450 invånare som fanns registrerade som »tattare« fick endast tre stöd från fattigvården. Det var långt under genomsnittet för majoritetsbefolkningen, men ryktet levde ändå kvar.
1948 tog ryktena fart igen. En tändande gnista kan ha varit att en av dem som gick till attack hade varit tillsammans med en resandeflicka, och att hans privata hämndbegär bidrog. Det uppstod en upphetsad stämning och flera gav sig på »tattarna«. Folkmassan gick till attack mot alla som tillhörde Resandefolket. Dessa gömde sig i sina hem där de trodde sig vara säkra, men folkhopen trängde sig in, vandaliserade och misshandlade dem. Folk kastade sig ut genom fönster för att undkomma förövarna. Kravallerna pågick under fem dagar. Polis och press stod på mobbens sida i kravallerna. I lokaltidningarna menade man att Resandefolket hade sig själva att skylla. Det tog lång tid innan de ansvariga ställdes inför rätta. Då hade många av Resandefolket flytt staden, och de som var kvar var tvungna att dölja sitt ursprung. 2014 invigdes ett monument, skapat av konstnären Mario Rojas, på Hovrättstorget i Jönköping, till minne av kravallerna.
I sin bok Resandefolket – från tattare till traveller berättar Bo Hazell utförligt om det som har hänt på de här tre platserna. I Snarsmon och i Krämarstan lyckades lokalbefolkningen genomföra en etnisk rensning. Resandefolket försvann från platsen eller var tvungna att dölja sitt ursprung, och många döljer det än idag. I Jönköping återvände de till staden.
Från assimilering till integrering
Samhället förändrades under 1950-talet, men den officiella hållningen var fortfarande att Resandefolket måste assimileras och anpassa sig till samhällets norm.
Efter 1960 började medvetenheten om etnicitet och minoriteters rättigheter uppmärksammas. Bostadspolitiken gjorde att även Resandefolket bereddes plats i det framväxande miljonprogrammets bostäder. Fortfarande vidtogs åtgärder för att alla skulle anpassa sig till majoritetssamhället, bland annat genom fast bosättning, samt hälsomässig och social rehabilitering. Detta var genomförbart då ekonomin i Sverige expanderade under 1950– 1970-talen, vilket i sin tur innebar att det byggdes stora bostadsområden för att alla skulle få en bostad.
Hazell menar att det är först i samband med invandringen under tidigt 1990-tal som Resandefolket själva kunde uppfatta en viss förändring åt det positiva hållet i samhällets attityd gentemot dem. Regeringen gör nu en helomvändning och istället för assimilering börjar man tala om integrering, detta när assimileringen av resande redan mer eller mindre var avklarad. Minoriteter och invandrare skulle nu vara en del av det svenska samhället, men samtidigt få behålla sina traditioner, sin egenart, sitt språk och sin kultur. I denna anda överlämnades 1998 en proposition till riksdagen. I propositionen finns förslag på åtgärder som behöver göras för att Sverige skulle kunna godkänna Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Det betyder att Sveriges nationella minoriteter och deras språk ska erkännas. Under rubriken Romer står det att läsa att de även ska omfatta Resandefolket. I regeringens proposition 1998/99:143 kan man läsa följande:
Härutöver finns även resande som liksom romerna levt ett kringresande liv. De har funnits i Sverige lika länge som romerna och flera anser sig ha släktskap med romerna inte minst eftersom de talar en varietet av romani chib kallad svensk romani.
1999 går lagen igenom i riksdagen och i februari 2000 blir Resandefolket till sist erkänt som en etnisk minoritet, tillhörande gruppen romer. I april samma år får de en ursäkt från regeringen för alla orättvisor de utsatts för. Denna ursäkt kommer i form av en artikel på tidningen Expressens debattsida. I vanliga fall brukar ursäkter och tillkännagivanden göras under formella och festliga former, men inte den här gången. Artikeln undertecknades av vice statsminister Lena Hjelm Wallén och socialminister Lars Engqvist. Där står det att:
Vi har alla anledning att erkänna det förtryck som resandefolket har utsatts för i det svenska samhället. De
resande har liksom alla andra etniska grupper rätt till sin kultur och sin historia och de har rätt att bli respekterade som folkgrupp. Vi vill därför som representanter för Sveriges regering be om ursäkt för de övergrepp som resandefolket utsatts för genom åren av svenska myndigheter.
Längre fram i artikeln står det också. »Vi välkomnar en dialog mellan svenska myndigheter och företrädare för resandefolket kring hur deras kultur och historia skall uppmärksammas.« Nu bekräftas att minoriteten romer består av fem grupper, Resandefolket, svenska romer, finska romer, utomnordiska romer och nyanlända romer.
Vitboken
Tanken med Vitboken är att ge ett erkännande åt offren och deras anhöriga samt att skapa en större förståelse för minoriteten romers situation i dag.
2011 påbörjas ett arbete inom regeringskansliet för att göra en Vitbok om de övergrepp och kränkningar som minoriteten romer blivit utsatt för under 1900-talet. 2014 presenterar integrationsminister Erik Ullenhag Den mörka och okända historien, en vitbok om de övergrepp och de kränkningar av Resandefolket och romerna som förekommit i Sverige under 1900-talet. Boken har tagits fram av Arbetsmarknadsdepartementet. Den innehåller arkivmaterial, forskarrapporter och intervjuer med Resandefolket och romer. Den ger inte en fullständig bild av minoriteten romer/ Resandefolkets utsatthet under 1900-talet, men är den hittills mest omfattande boken på detta område.
Trots sitt goda syfte innehåller den ändå felaktigheter. Det har forskats mycket lite kring minoriteten romer/Resandefolket. Det finns många teorier om de fem olika gruppernas ursprung, och det är därför viktigt att var och en av dessa fem grupper får skriva sin egen historia både ur ett bevarandeperspektiv och ur ett identitetsperspektiv. Att förstå vem man är i förhållande till sin omgivning förutsätter att man vet var man kommer ifrån. Identitet är beroende av många saker, bland annat genus, klass, religion, familj, släkt och etnicitet.
Men identiteten är också beroende av historia och möjligheten att kunna se sin del i historien. Om man berövas sin historia eller om den är otydlig uppstår en identitetskris som kan få konsekvenser för individen såväl som för minoriteten. I Vitboken står det att »tattarinventeringen« 1944 registrerade romer, vilket gör att det blir en begreppsförvirring. »Tattarinventeringen« registrerade Resandefolket. De senare »zigenarinventeringarna« registrerade romer. Minoriteten romer/Resandefolket blev erkänd som bestående av fem olika grupper i det beslut som togs år 2000. Tyvärr osynliggörs och blandas grupperna ihop i Vitboken.
Denna sammanblandning av de olika grupperna hjälper inte någon av grupperna att bevara sin kultur och sina traditioner. Behandlingen av de olika grupperna har sett olika ut genom tiderna och ser olika ut även i vår samtid. Romerna fick t ex inte gå i skola förrän på 1960-talet medan Resandefolket har gått i skola lika länge som det har funnits skolplikt i landet. Dessa och andra fakta gör att det är oerhört viktigt att var och en av grupperna inom minoriteten får skriva sin egen historia.
Registreringar
Under 1900-talet genomfördes minst tre så kallade »tattarinventeringar«. Samtliga Sveriges resande skulle registreras. 1925 gjordes »tattarundersökningen« i Malmö. Den sista officiella »tattarinventeringen« utfördes 1943/44, mitt under andra världskriget.
Socialstyrelsens utredningsbyrå skickade ut ett frågeformulär till alla polisdistrikt i Sverige. Polisen kartlade »tattarna«, deras adresser och vilka som vistades och bodde där. Denna registrering skulle ha varit den sista, men hösten 2013 uppdagades ett register hos Malmöpolisen. Ett register där Resandefolk och romer har kartlagts. Granskningen som polisen i Malmö gjorde resulterar i att det inte går att utesluta att romer och resande diskrimineras i polisens arbete. Det som blir uppenbart är att 2013 års registrering inte är en isolerad historisk företeelse. Det finns en tradition att registrera och särbehandla Resandefolk och romer.
Detta har skett trots att det i Sveriges grundlag står att man inte får registrera utifrån etniskt ursprung. I regeringsformen finns även ett skydd för personlig integritet och mot diskriminering. Dessutom finns Europakonventionen, med ett skydd mot godtycklig myndighetsinblandning. I människorättsdomstolen i Strasbourg finns ett stöd för principen om människors skydd mot att hamna i myndighetsregister som systematiskt lagras och sparas. Innebörden är att det inte får förkomma någon registrering. Resandefolket lever både i nutiden och i historien.
Den dolda och nedtystade historien har sakta börjat synliggöras. Därför är det viktigt att historien berättas av Resandefolket. Att det är de själva som får ge ord och formulera det som hänt. I berättelsen om Resandefolket finns övergrepp och ett utanförskap på grund av att majoritetssamhället och de som haft makt på många sätt har brustit och inte velat ta ansvar, men det är också en berättelse om stark gemenskap inom gruppen, där släktbanden är viktiga. Detta är en redovisning av Resandefolkets historia så som vi har uppfattat den utifrån det material vi gått igenom, genom de människor vi har pratat med och med stöd av egna erfarenheter. Historien är inte färdigskriven, men nu kan och bör Resandefolket påverka sin framtid för att styra utvecklingen dit de vill ha den.
Vi lever i en tid när Gustav Vasas och 1900-talets rasism återigen har börjat ta plats. Det är viktigt att se till att alla minoriteter får den plats och en arena där de kan verka på ett naturligt sätt som en del av samhället utan att minoritetens särart försvinner.