Det finns många berättelser som visar att bönder och resande var i symbios med varandra. Bönderna var i behov av de tjänster som Resandefolket utförde och resande var i behov av den inkomst som bönderna kunde förse dem med.
Inledning
För att försörja sig har Resandefolket anpassat sig till samhällets förändringar men ändå lyckats behålla sin yrkesidentitet. Traditionella yrken som gårdfari-, skrot- och hästhandel har hela tiden förändrat innehåll för att passa in i tidens utveckling. Det har också funnits de som traditionellt har arbetat på tivolin, nöjesfält och som spågummor. Men att handla med olika varor och att sälja går som en röd tråd genom resandekulturen. Att ta till vara och att se värdet av det som andra bara ser som skräp, är något som Resandefolket gjort i alla tider. De insåg tidigare än alla andra betydelsen av recycling. Kreativa och innovativa lösningar var en gång i tiden en nödvändighet för att överleva. Idag handlar det kanske inte så mycket om att överleva, idag handlar det om ett sätt att leva. Resandefolket söker sig idag mer och mer till löneanställningar. Ofta rör det sig om mobila arbeten av olika slag.
Försörjning i äldre tid
Längre tillbaka i tiden tog Resandefolket ofta på sig de yrken som bönderna inte ville befatta sig med. Det kan ha förstärkt uppfattningen om att de var annorlunda. Resandefolket och de här yrkena betraktades ofta som två sidor av samma mynt. De yrken som resande utövade kunde till exempel vara bödel, bödelsdräng, rackare eller vallackare. De blev ofta skickliga och etablerade inom sitt område, något som gjorde dem både föraktade och beundrade. Rackare var en person som avlivade och flådde hästar. En befattning som precis som bödeln var ett statligt sanktionerat ämbete. I många delar i Sverige var rackare och »tattare« synonymt.
Kyrkan hade, som vi tidigare tagit upp, en idé att om »tattarna«kom från Tartaros. Det skulle innebära att de kom från helvetet. Detta gjorde att de uppfattades som orena och att de därför kunde ha yrken som var orena. Den som utförde denna syssla blev utstött ur den sociala gemenskapen, men samtidigt var det arbete som måste utföras.
Veterinär är ett annat yrke som resande ofta har haft. Deras kunskap inom detta område ansågs ofta vara större än de utbildade veterinärernas. I det här sammanhanget kan också sägas att hästen är ett djur som alltid varit viktigt i Resandefolkets liv. De har funnits med som en del i affärerna och som rid- eller travhästar. Suss Mårtensson berättar om sitt hästintresse i sin berättelse om framtiden. När samhället omskapas förändras hästens betydelse. Den fortsätter att vara betydelsefull inom resandekulturen, men den traditionella hästhandlaren blir istället bilhandlare.
Andra viktiga inkomstkällor för Resandefolket har varit gårdfarihandel, de kringresande försäljare som bar varorna med sig och besökte kunderna i deras hem. De kunde ha med sig egentillverkade hemslöjdsprodukter eller inköpta fabriksvaror. Ofta var de efterlängtade för att de förutom spännande varor också hade med sig nyheter och information från omvärlden.
Kvinnorna
Kvinnorna och även barnen tjänade in de pengar som skulle räcka för de dagliga utgifterna, eller så gav sig hela familjen ut på försäljningsresor. Då tältade man längs landsvägen eller så försökte man få härbärge över natten hos bekanta eller bönder. Resandekvinnorna hade en betydelsefull roll inom gruppen, eftersom familjens vardagsekonomi i stor utsträckning var beroende av den.
I samtal med äldre resande, män och kvinnor, kommer det ofta fram att kvinnan har haft en framträdande roll. Kvinnorna tillverkade sina handelsvaror på kvällarna, vid eldens sken, när barnen hade lagt sig. Om detta berättar Gun Lundqvist i sin berättelse om Mor Tea. Kvinnorna tog vara på sådant som var överblivet eller som betraktades som skräp.
Hugo Lindbergh berättar om sin mamma som varje ledig stund handarbetade för att sedan kunna sälja handarbeten. Det finns berättelser om kvinnor som broderade fantastiska konstverk av material de kunde få eller byta till sig av bönderna när de knackade dörr. Kvinnorna blev ofta tusenkonstnärer och kunde tillverka olika nyttoföremål som bönderna behövde. Det finns också berättelser om kvinnor som höll på med typiskt manliga yrken och fick gruppens och samhällets respekt för detta.
Inom resandegruppen har det funnits en tydlig uppdelning mellan mäns och kvinnors sysslor, men också en acceptans och beundran för de starka kvinnor som klarade sig själva.
Männen
Skrothandel är en av de näringar som har haft stor betydelse för Resandefolket. Kee berättar om hur det var att växa upp på en skrotgård och Thomas Larsson berättar om sin morfar som var den ende i Sverige som på 1940-talet hade rättigheter att handla med skrot i utlandet.
Det finns berättelser om hur »tattarna« gick på skogen och tjuvsköt. Räv- och ekorrskinn gav bra betalt. På 1930-talet tjänade en yrkesman 40–50 öre i timmen. Ett ekorrskinn betingade ett pris på 2.50 och för ett rävskinn kunde man få upp till 100 kronor. Med den jämförelsen är det inte svårt att förstå att valet var enkelt. De som tjuvjagade fick sedan ingen anställning i skogen, men vad gjorde det när ett rävskinn gav så bra betalt.
Försäljning av plåtformar var ett näringsfång i början av 1900- talet. För att få tillåtelse att sälja formarna krävdes ett intyg som visade försäljarens hederlighet och vandel samt att han var hantverkskunnig. Försäljarna fick förevisa hur de gick tillväga när de tillverkade formarna varefter de inspekterades och godkändes. Man fick inte åka runt och sälja formarna utan intyget. Bäst var att förvara det i plånboken.
Curre Johansson berättar hans farfarsfar Karl Herman Erlandsson, född 1857, kokade rödfärg och målade i slutet på 1800-talet. Men också hans morfar Harry Frej »rödfärgade« på 1940- och 1950-talen. Curre menar att det inte är en alltför vild gissning att ett flertal i släkten gjort samma sak. Kusiner, svågrar, hans bror och syskonbarn har under någon tid i livet arbetat som »rödfärgare«. Rödfärgning har varit ett vanligt yrke bland resande och är det fortfarande i viss mån. Curre har själv hållit på med det sedan 1969, och säger att han »tänker inte ge upp så länge jag kan stå på benen«. På 70- och 80-talen åkte de iväg med lastbil och husvagn i maj månad för att komma tillbaka hem i september. Hela familjen var med, ibland även mamman. En fantastisk tid, »ett visst mått av nostalgi ingår nog när man tänker tillbaka«, säger Curre.
Glömda är alla regniga veckor då man höll på att förgås av tristess i en trång husvagn. Numera arbetar han bara i närområdet. Han menar att med ålderns rätt vill han komma hem om kvällen. Men många goda och glada minnen finns kvar från äldre tid.
Nutid
Idag finns det alltjämt resande som arbetar på tivolin och nöjesfält, och som spågummor. Det finns också ett stort antal resande med servicearbeten som takläggare, fasadmålare med mera. Några av landets största byggföretag ägs och drivs av resande. Det finns många resande inom de mer rörliga yrkena som långtradarchaufförer, busschaufförer och handelsresande.
Påfallande många inom Resandefolket ägnar sig också åt konstnärliga yrken. Även om det inte är en huvudsyssla, är många författare, konstnärer, musiker, sångare, skådespelare och liknande. Naturligtvis återfinns Resandefolket inom alla yrken, men detta kan tolkas som att Resandefolket föredrar fria och kreativa yrken.