»Jag var ju ute i farten. Jag handlade med blåbär, jag handlade med skog, jag handlade med bär. Jag handlade med bilar, jag handlade med lingon. Det där blir en karusell.«
Hugo Lindbergh
född 1937
Barndom
Jag hade en bra uppväxt, det var fattigt, men det gick ingen nöd på oss. Vi var fastboende hela tiden så vi var inte ute och drog efter vägen. Vi hade alltid eget hus. Jag har sju syskon och är uppväxt i Sunne, i Östmark. Det var en fristad för resande på den tiden och jag har alltid vetat om att jag varit resande.
Vi hade häst hemma och den var vi barn ute och körde med. Vi var också ute i skogen och lekte, byggde kojor och sådant. Morsan var ute och nasade, hon sålde i gårdarna och då var vi barn med. Hon virkade bland annat spetsar och grytlappar som hon sålde. När vi var ute bytte vi till oss fläsk och kläder och mamma hon tiggde. Vi behövde aldrig vara hungriga för mat hade vi alltid, morsan lagade stora grytor med soppa med klimp i. Hon gjorde blodpalt när bönderna slaktade, hon var runtikring och då fick hon av bönderna. Jag kommer ihåg att hon gjorde kalvdans av råmjölken som kon får när hon har kalvat.
När jag blev äldre var jag med brorsan ute i kåkarna och sprang, vi var ute och nasade, det är sådant man kommer ihåg. Jag gick sju år i skolan och det var aldrig ett ord om »tattare« eller något sådant. Grannarna kom med mat och till jul kom de med julklappar. Vi barn fick till exempel skidor och sparkstöttingar. Grannarnas ungar kom hem och lekte hos oss när vi var små.
Vi hade aldrig några problem med myndigheter. Det har aldrig varit något med barnavårdsnämnden när vi var små. Vi gjorde vår skolgång och gick i skolan. Det handlar kanske lite om hur du sköter dig själv också, om man går och säger förbannade bonnjävul blir det kanske inte så bra. Jag vet de som gjorde så.
Min pappa dog 1937, samma år som jag föddes. Han dog i april och jag blev född i maj. 1941 eller -42 flyttade morsan ihop med ny man. Hemma var det hon som bestämde. Vi andra hade ingenting att säga till om. Om den nye mannen skällde på oss sa hon till honom att, »det är mina barn du har inget med dem att göra.« Han var inte elak precis. Kanske fick vi ett piskrapp av honom någon gång men det var ingen större grej.
Vi hade egentligen aldrig några problem. Det enda som jag kommer ihåg var när de gjorde den där uppräkningen, de räknade upp alla resande. Det var -42 tror jag. Då var de hemma och fotograferade alla oss barn. Jag kommer så väl ihåg det. Jag tror det fotografiet fanns hos morsan, vi står i dörren, sen fanns det i Såningsmannen, det kortet. Men det försvann, kortet.
Det var många som kom och låg över. De kom med häst och vagn och i bilar. Ibland låg det över stora familjer. Vi hade bara ett rum och kök, så det var ganska fullt.
Morsan
När morsan blev äldre, hade hon gjort i ordning en stor låda som hon sålde ur. Vi köpte av henne, pojkarna köpte mycket och jag också. Hon hade gjort affärer hela livet och nu köpte vi av henne
när hon kom. Hon virkade spets. Hon virkade hela tiden. Grytlappar gjorde hon, det tog inte en halvtimma. Hon bara satt en stund sen var de klara. Hon höll alltid på.
Att vara resande
Vi har aldrig haft några större problem med att vi är resande. Förutom en gång när en av töserna blev retad i skolan, vi bodde i Arvika då, de kallade henne för skojare och sådant. Men de andra barnen har det inte varit något med. Aldrig några besvär. Vi har alltid kommit bra överens med folk. Det handlar nog om hur man har skött sig själv också! Om en börjar sticka upp och leva djävulen med folk då …
Jag är resande och då får jag hålla på traditionerna, att göra affärer, handla och träffa resande, andra resande. Mina barn för ett skojarliv. Pojkarna är ju ute och handlar och vandlar. De handlar med plåt, stegar och skrot. Allt mellan himmel och jord.
Men Blocket har förstört mycket. Om du ska sälja en bil till exempel, går folk ut på Blocket och jämför priserna. Jag sålde en bil igår, en skåpbil. Det håller jag på med. Skåpbilar tycker jag är bäst. Den där hade jag haft sen -05. I sommar har jag kört över 5500 mil i Sverige. Första vändan vi körde åkte vi 2700 mil.
Jag är ute och åker, ibland är det 20 mil till ett ställe och sen tillbaka. Det blir många mil som fan det! Jag har liten pension, bara 3400 i pension och det är inte mycket. Så en måste vara ute och kämpa.
Tankar runt ett fotografi eller händelse
Vi är resandekvinnor i modern tappning, lite nytt och lite gammalt.