»Hon sa att jag och min syster varit skyddade av min mormor så att vi inte skulle få reda på att hon var av resandesläkt. Hon trodde inte att min mor visste om detta.«
Åsa Trollälven
född 1958
Jag har i hela mitt liv trott att jag var »äkta« svensk, förutom trekvarts finne.
Jag bodde mycket hos min mormor när jag var liten och fram till tonåren. Rut Elmgren hette hon som ogift. Min mamma, Ingeborg allmänt kallad Inga, låg ofta på reumatologen i Vänersborg, hon hade någon reumatisk sjukdom, jag tror det var SLE. Detta gjorde att min mamma tillbringade mycket tid på sjukhuset. På den tiden var det besöksförbud för alla under 12 år, vilket innebar att jag inte fick besöka henne. När hon kom hem efter 4–6 månader, hade jag glömt hur hon såg ut. Hon såg likadan ut, men
eftersom jag inte hade sett henne på länge kom jag inte ihåg henne.
Jag minns en gång när jag var 4–5 år. Hon kom hem och ville krama mig, då sprang jag och gömde mig bakom min storasysters dockskåp. Jag kände inte igen henne och undrade vad det var för en tant som ville ha en kram, jag blev rädd för henne. När jag började skolan sov jag mycket hos mormor, Rut Hellberg, och morfar, Henning Hellberg. De dagar jag och min syster Lena började skolan samtidigt gick jag med henne. Efter skolan gick vi till mormor och åt. Pappa, Rolf Andreasson, kom när han slutade jobbet och hämtade oss.
Mamma var hemma ibland, hur länge hon var det bestämdes av hennes sjukdom. Mammas sjukdom gick i skov och var inte alltid förutsägbar. När hon väl var hemma var jag glad och vi hade mycket roligt ihop.
Sommaren
Jag minns att vi på somrarna åkte på semester till kusten någon vecka, men mest var vi i sommarstugan med mormor och morfar. Där hade vi allt man som barn kunde önska sig. Skogen och naturen inpå knutarna och badplats bara en mil bort. Mamma, pappa, jag, och min syster, mormor och morfar, alla
var där. Vi gick ofta ut i skogen tillsammans och plockade bär och svamp. Jag brukade vid dessa tillfällen sitta på en tuva med min skål med blåbär och äta upp dem, jag tyckte det var så gott. Jag hjälpte till att rensa det de andra hade plockat när vi kom hem. Morfar lärde oss att tälja i trä, han gjorde knivar, flaskbåtar, stora regalskepp och mycket annat. Morfar kunde nog det mesta. Han och min pappa hade byggt sommarstugan. Den hade fem rum och ett kök.
Morfar byggde en grill av kullerstenar och cement med en hög skorsten och han gjöt cementplattor till gången, ja, han gjorde allt. Han försökte lära mig och Lena en del, vilket var jättekul, men tyvärr så glömmer man med åren. Det är nog från honom jag har fått att jag tycker om att jobba med händerna,
virka, sticka, sy, måla, hade jag kunnat hade jag nog snickrat också.
Min syster och jag hjälpte till med mycket i sommarstugan. Vi klippte gräs, skalade pinnar till staketet som vi höll på att byta, rensade och vattnade blomlanden. Vi plockade kottar som vi hade när vi grillade och vi var nere i dammen och fångade mygglarver. Det var helt underbara somrar med många roliga minnen. Ibland åkte vi allihop ner till Varberg och hälsade på mormors syskon, men det har jag få minnen ifrån. Jag vet att vi var i Horred en gång och tittade där mormor växt upp. Jag var bara sex år och kommer inte ihåg mer än att det var ett vitt hus.
Ett annat minne från mormor var att hon ofta spådde oss i kaffesump när vi var små. Hon berättade vad som skulle hända och hur det skulle gå för oss. Jag kommer inte ihåg vad hon sa men jag tyckte det var roligt när hon spådde oss. Hon spådde även i handen på mig och berättade om min framtid. Hon spådde också i kort. När jag var mellan 9–12 år, spådde min mormor mig och även min syster, med kort. Inga tarotkort som det finns nu, utan vanliga spelkort. Hon gjorde det bara några gånger men sen slutade hon tvärt, hon ville inte spå oss mer. Jag har hört att spelkorten talar om i detalj mer än vad tarotkorten gör. De »pratar« rakt på sak. Kanske såg mormor något som hon inte ville veta.
När jag var 12 år fick jag en obotlig sjukdom. Det innebar att jag var väldigt sjuk under en lång tid. Jag blev så småningom lite bättre men sen kom sjukdomen tillbaks igen, det var skov efter skov. Inte förrän jag blev närmare 30 år lugnande den ner sig, idag ligger den och vilar. Kanske såg mormor att något skulle gå illa i korten och var det därför hon inte ville spå oss?
Det är nästan 50 år sedan nu så jag kommer inte ihåg mycket av det hon sa. Mormor hade även andra gåvor. En natt i sommarstugan efter att mamma hade dött hörde vi mormor prata med någon i köket. Min syster gick dit men det fanns ingen där, mormor var ensam. Lena frågade henne då vem hon pratade med och fick till svar att hon pratade med Inga (min mamma). Mormor sa att hon hade varit där på besök och pratat med henne.
Mamma dog innan jag fyllde tio år
Att mamma dog var en stor sorg och förlust, som tur var fanns mormor. Jag fortsatte att vara hos mormor och morfar fram till att jag slutade skolan. Jag sov inte där lika mycket men jag gick dit varje dag efter skolan. Som många andra tonåringar var jag frågvis och frågade mormor var hon kom ifrån? Ja, att hon var från Horred det visste jag, men det var inte det jag menade, utan var hennes släkt kom ifrån från början.
Min mormor var i mina ögon den absolut vackraste och snällaste mormor man kunde ha. Lite olivfärgad hud och brun-svart hår. Tyvärr började hon färga håret efter att min mamma dog. Då bytte hon bort sitt vackra brun-svarta hår mot ett som var kopparbrunt. På min fråga om var hon kom ifrån, svarade hon att de var valloner. Det trodde jag på, för min mormor skulle aldrig säga någonting som inte var sant.
Jag växte upp och blev vuxen. Mitt hår ändrade sakta färg. Från att ha varit blont till att bli cendréfärgat och från cendré till den hårfärg jag har idag, ett väldigt mörkbrunt hår. Jag är idag nästan lika mörk som mormor var innan hon började färga håret.
Släktforskningen
Åren gick och 2003 slogs jag av tanken att jag skulle börja släktforska. Vid det laget var mormor och morfar redan borta. Jag gjorde en efterlysning i Hallands Rötter men fick inget svar. Eftersom jag inte visste hur man skulle släktforska och det inte fanns några kurser i staden där jag bodde så rann det ut i sanden.
En dag kom det ett brev i min brevlåda. Det var från en kvinna som sade att hennes mor var syster med min mormor. Hon undrade om jag visste att min mormor var av »tattarsläkt«. Jag svarade henne att det visste jag inte och bad henne att berätta mer. Hon hörde inte av sig fler gånger och jag glömde av det. Livet gick vidare och efter ett tag återkom min lust att börja släktforska igen. Den här gången skulle jag anmäla mig till en kurs, men det var ett års väntetid för att få börja där. Det var bara att bita i det sura äpplet och anmäla sig och sedan snällt vänta.
I februari 2012 började jag på allvar med släktforskning. Jag fick hjälp av en bekant som talade om för mig vad jag behövde för att börja forska. Jag skaffade abonnemang på Digital Arkiv och SVAR och köpte mig ett släktforskarprogram för att skriva in allting som jag fick fram. Efter lite hjälp med hur jag skulle gå till väga var det dags att försöka själv. Jag hittade ganska snart min mormor i kyrkböckerna och även hennes föräldrar och syskon. I kyrkböckerna stod det att mormors föräldrar är av vandringsfolket. Jag letade vidare och kom fram till en tidigare släkting där det står att han var »tattare«.
Jag googlade på min mormors mormors namn och hamnade på en blogg. Där stod hon omnämnd i samband med ett dop som fadder. Jag skickade iväg ett mail till denna för mig helt okända person som hade bloggen. Det tog inte lång tid innan jag fick svaret, »vi är släkt«. Personen som svarade sa att han hade skrivit en bok som jag genast gick iväg och köpte. I boken fanns mormors mormor och morfar med på bild och mormors mostrar och morbröder omnämnda vid namn.
Jag tog med mig boken till jobbet och läste den där. Jag blev lite ledsen och besviken över att min mormor hade »ljugit« för mig, men efter ett tag fick jag förklarat för mig varför hon sa att de var av vallonsläkt istället för »tattare«. Hon ville skydda oss från det hon själv varit med om när hon var liten. Jag läste boken som heter Buron kallar oss tattare och visade alla på jobbet att mormors mormor och morfar var med i den. Oh, så stolt jag var när jag fick visa var mormor härstammade från och i förlängningen även jag.
Senare kom jag att tänka på att mormor måste ha lärt sig romani som barn eftersom hon var uppväxt med föräldrar som var resande. Ett språk som hade försvunnit ur familjen. Mitt letande började, jag letade på nätet och hittade en bok som heter Ordbok över svensk romani. Resandefolkets språk och sånger och köpte den. Jag ville nu lära mig min mormors språk.
Jag hittade också ett foto som författaren till boken Buron kallar oss tattare, Bennie Åkerfeldt, hade på sin facebooksida. Där omnämndes min mormors föräldrar och jag skrev en kommentar om att det var min mormors föräldrar de skrev om. Det tog sedan cirka tre sekunder innan jag fick en vänförfrågan från en släkting.
Det var min första kontakt med släkten utanför min hemstad. Det tog inte lång stund efter den första kontakten med släktingen förrän jag hade 90 släktingar. Släktingar som jag inte visste fanns förrän i slutet av februari 2012.
Släktträffen
Den 28 april 2012 hade min släkt en träff. Jag var där med min dotter. Helt underbara människor som jag är stolt att vara släkt med. Vi kom ner till Falkenberg med tåget 11.03 och tog en taxi dit vi skulle bo. Vi inväntade min mammas kusin och hennes dotter (min syssling) som vi skulle dela stuga med. Vi hade aldrig träffats tidigare men det märktes inte, vi hade jättetrevligt i vår lilla stuga innan vi åkte till själva släktträffen.
Vi kom fram till släktträffen när många redan hade kommit. Jag träffade först en kvinna som var min mammas kusin. Hon tyckte att jag var lik hennes mamma, som var min mormors syster, som jag aldrig har träffat. Det var inte bara hon som sa att jag var lik henne, det kom fler som tyckte det. »Alla« tyckte det var roligt att vi kunde vara med. Känslan att vara där var överväldigande. Det var lite svårt att förstå att jag
var släkt med alla de som var där. Men så var det. När jag tänker på hur innerligt och vänligt de tog emot oss blir jag alldeles varm inombords. Samtidigt blir jag lite ledsen över att jag inte har vetat om dessa underbara människor tidigare. Ålder spelade ingen roll. Jag kände mig lika välkommen av de som var 16 år som de som var 60 år. Det kändes som att jag hade känt dem i hela mitt liv.
Tankar om att vara resande.
Jag blir 54 år i augusti. I många år har jag jobbat på taxi, både som trafikledare och som taxichaufför. Nu var det länge sedan jag körde eftersom jag har genomgått en cellgiftsbehandling. Till hösten ska jag börja jobba igen. På mitt arbete är vi en blandad skara av personer. Vi har en kille som är finsk zigenare och sex
stycken romer från forna Jugoslavien och en som är resande. Det gör att mitt släktskap inte är speciellt unikt. Ingen reagerade på mitt påbrå. Det enda de reagerade på var ordet »resande« men när jag sa »tattarsläkt« då visste de. Jag fick förklara varför resande inte vill kallas romer eller »tattare«.
Under min släktforskning hittade jag en kusin till min mor. Jag hade träffat henne när jag var liten och hon blev mycket glad när jag ringde upp henne. Vi har pratat med varandra i telefon några gånger och det känns som det var igår jag pratade med henne, så familjära är samtalen. Hon berättade för mig att hon blev förvånad när hon fick veta att jag börjat släktforska. Hon trodde aldrig att Ruts barnbarn skulle göra detta. Hon sa att jag och min syster varit skyddade av min mormor så att vi inte skulle få reda på att hon var av resandesläkt. Hon trodde inte att min mor visste om detta. Hon avslutade vårt första samtal med att säga, »Rut vänder sig i graven nu när du vet«.
Men jag är glad att jag har fått kunskap om mitt ursprung och att jag kan berätta om det för mina barn så de slipper leva i ovetskap om vilka de är.
Tankar runt ett fotografi eller händelse
Hon fick sättpotatis som blev över av bönderna. Till sist hade hon fått till ett så pass stort hackeland att vi hade potatis så vi klarade oss hela vintern.