»Det är inte alltid lätt att hitta skärvorna efter vad som har slagits itu eller tappats bort genom åren. Kanske jag aldrig hittar alla skärvorna. Det är där jag behöver hjälp av gamla resande, för annars kommer jag aldrig att lyckas.«
Susanne Rundström
född 1961
Hur kommer framtiden att se ut för oss som resandefolk? Nu, i mitten av 2010-talet, breder rasism och främlingsfientlighet ut sig mer än någonsin. Betyder det att framtiden för Resandefolket och andra minoriteter kommer att mörkna? Kommer fler av oss att krypa tillbaka in i det fördolda och mörka vad vi har för ursprung, av rädsla för diskriminering eller till och med våld? Jag vill svara ett rungande NEJ på den frågan. För jag vill att de goda krafterna ska vinna.
Jag tänker ofta på att samhället har gått framåt. Framåt, på så sätt att minoriteter inte längre tvångssteriliseras. Att man inte använder begrepp som »tattare« som skäl för att omhänderta barnen. Att man inte längre genomför registreringar av människor, som enbart grundar sig på etnisk tillhörighet. Eller? Nej, så enkelt är det ändå inte. Även om det borde vara så enkelt.
Assimilering och integration
Det finns två sociologiska begrepp ifråga om att inlemma en minoritet i majoritetssamhället. Assimilering och integration. Olika samhällen har i olika tider förespråkat olika vägar. Assimilering, det vill säga att locka, eller ibland tvinga, minoriteter, inte minst resande, att ge upp sitt ursprung och sin kultur. Att anpassa dem till majoritetssamhället var det sätt vårt folkhem förespråkade.
Det är inte tu tal om att en del lyckades tränga bort och mörka sitt ursprung eller i alla fall ta avstånd ifrån det. De som dolde sitt ursprung löpte betydligt mindre risk att bli etniskt diskriminerade. Det var enklast så, och i ärlighetens namn tyckte säkert många av vårt folk att man som person och som familj fick det bättre. Som alla andra ville man åtnjuta de rättigheter som tillkom majoritetssvenskarna. Man ville inte att barnen skulle få det som man själv hade haft. Så visst fanns det många anledningar att hålla tyst om sina gener. Men om det innebär att vi som folk glöms bort som en historisk parentes, är det så vi vill ha det i framtiden?
Jag hade snarare velat integreras. Det vill säga inlemmas i ett samhälle där det finns en ömsesidig förståelse och respekt för varandra. Vill jag att mitt ursprung ska glömmas bort eller förtigas? Vill jag även i framtiden vara orolig? Fördomar har alltid funnits mot det man inte känner till. Men hur motverkar vi fördomarna? Knappast genom att fortsätta vara tysta om vår existens!
Jag hoppas att den framtid nästa generation kommer att leva i inte blir en framtid där många barn först i vuxen ålder får veta var de härstammar ifrån. De kanske inte ens får höra det från sin familj. Jag hoppas också på en framtid där människor inte känner att de behöver förneka att de är resande, på grund av rädsla eller skam. Jag vill ha en framtid där alla, oavsett om vi är resande eller tillhör någon annan minoritet, eller är en del av majoritetsbefolkningen, vågar känna oss stolta både som individer och som folk.
Jag har inga egna barn, men jag kan se på mina vänner och deras barn, och tänka: Vill jag att nästa generation av resandebarn ska få samma bristfälliga kunskap som jag om var vi kommer ifrån, och att de borde mörka sin härstamning? Vill jag att majoritetssamhället ska fortsätta att ha skygglappar inför vad vi utsattes för av förtryck, förnedring, diskriminering? Nej, självklart inte.
Som det ofta sägs i sammanhang som rör diskriminering. »Vi måste vara dubbelt så bra som majoriteten för att värderas lika!« Tyvärr är det inte bara ett talesätt, ibland är det verkligen så. Vi måste prestera mer än majoritetssvenskarna, om vi ska bli tagna på allvar, om vi är öppna inför omgivningen med vilka vi är. Det är inte rättvist. Det är upp till oss att skapa oss den rättvisan.
Nyresande
Jag är vad man ibland kallar »nyresande«. Ett ord som brukar användas om dem bland oss resande, som inte har fått växa upp som resande. Vi som först senare i livet får veta, eller tar till oss, att vi tillhör resandefolket. Mina tankar rör sig kring hur vår framtid kommer att se ut. Både i majoritetssamhället och bland de resande som alltid har levt med diskriminering och marginalisering. Att jagas från by till by och få klara sig bäst man kunde. Det kan tyckas att vi nyresande har surfat på en räkmacka, men så är det inte för en hel del av oss nyresande.
Först vill jag ändå säga att jag förstår de resande som säger att vi nyresande inte har tillräcklig erfarenhet för att till fullo kunna kalla oss resande. Någon jämförde med att ett släktskap med traktens greve inte gör en person till greve. Blodet ger ingen erfarenhet av att bo i slottet. Nej, det är sant på många sätt. Många av oss nyresande har kanske inte blivit jagade av polisen från by till by, eller förbjudits att gå i skolan som små. Kanske våra närmaste inte var utsatta för tvångssteriliseringar. Hade vi det bättre? Det hade vi nog, till en del. Självklart kan det ses som orättvist av de resande som verkligen fick leva på marginalen. Men även vi har varit utsatta för statens godtycke. Trots att vi försökte assimileras i majoritetssamhället, som folkhemmet önskade.
Jag behöver inte gå längre än till mig själv, då jag som tioåring på 1970-talet fick antecknat i sjukjournalen »Möjligen zigensk«, efter att barnläkaren studerat kroppsform och hållning. Som vanligt hade man blandat ihop begreppen »tattare« och »zigenare« som var de vanliga benämningarna på resande och traditionella romer på den tiden.
För att återvända till min fråga. Vi som också har gått i »livets hårda skola«, om än på ett annat sätt än många äldre resande, hur kommer vår framtid som resande att se ut? Jag vill kunna säga att den kommer att se bra ut. Jag vill kunna säga att vi ska kunna hitta varandra som gamla och nya resande. Men jag tror att om framtiden ska se ljus ut för hela Resandefolket, så krävs det ansträngning från båda håll. Vi har inte råd att se på varandra med skepsis.
Vi, som först på senare tid insett eller tagit till oss vårt ursprung, måste försöka förstå dem som alltid har levt mitt i och med resandefolkets traditioner. De har onekligen arvet sedan barnsben, på ett sätt jag aldrig kan få på äldre dagar. Den förståelsen måste jag ha för dem! Jag blev som liten alltid intalad att visa respekt för just resande och romer. Påmindes alltid om vilka umbäranden de folken hade fått utstå i långa tider och att de knappt var välkomna någonstans.
Det låg mycket i vad min mamma sa en gång när jag var liten, och vi gick förbi ett grönområde i stan, där några romer satt och klinkade på gitarr. »Hade det varit svenskar hade det där varit pittoreskt, nu glor folk och säger zigenarliv!« Jag förstod som vuxen att sådana små, men för mig viktiga, markeringar var mina föräldrars sätt att visa att vi inte hade vårt hem i majoritetssverige. Om än ett diskret sätt. Jag har all förståelse för dem som valde att försöka inlemma sig i samhället för att ge sina barn och sig själv en drägligare tillvaro.
Frågan är hur många av oss som lyckades utplåna, eller dölja, arvet helt och hållet? Vår familj lyckades inte, och ville nog inte heller, utplåna ursprunget. Men samtidigt som vi måste förstå och i respekt möta de resande som är födda och alltid har levt mitt i kulturen, måste de förstå oss. Oss som blev berövade en del av vårt arv utan att själv ha valt det. Det är inte alltid lätt att hitta skärvorna efter vad som har
slagits itu eller tappats bort genom åren. Kanske jag aldrig hittar alla skärvorna. Det är där jag behöver hjälp av gamla resande, för annars kommer jag aldrig att lyckas.