»Hedern är det jag personligen saknar mest bland dagens dinglare, ett ord var ett ord och det kunde man alltid lita på.«
Anonym dinglare
född på 1950-talet
Resande förr och nu
Jag har valt att skriva om förr och nu. Jag gör det för att det är i dåtid våra traditioner och vårt sätt att leva finns. Vår kultur som är på väg att glömmas av och försvinna. När jag var liten träffades släkten regelbundet och det fanns en annan gemenskap mot den som finns idag. Som dinglare kom och gick man hur man ville bland släkt och andra dinglare. Alla kände sina släktingar och det var ovanligt att en dinglare umgicks utanför den egna gruppen eller att de gifte sig med bönder. Min pappa gifte sig med en bondkvinna på 50-talet och det var inte populärt hos hans föräldrar. Idag är det ingen som höjer på ögonbrynet om ett sådant bröllop blir av.
Det är skillnad på den gemenskap som finns idag. Jag känner till exempel inte alla mina släktingar. Vi kommer och går inte hos varandra som det gjordes när jag var liten. Till vissa släktingar bör man till och med ringa först för att höra om det passar att man kommer. Jag minns att när jag var liten och det kom dinglare vid middagstid, då dukades det fram fler tallrikar, och sedan delade vi på den mat som fanns. Det samma gällde när släkten kom från andra delar av landet, då bäddades det till alla och var det någon äldre som kom så kunde man bli av med sängen. Det var en självklarhet att de som kom skulle sova hemma hos oss, nu är det inte många som tänker så, utan man hälsar på över dagen, eller några timmar.
En annan sak som har förändrats är relationen mellan mannen och kvinnan och synen på dem. Att bli fotograferad lättklädd var en otänkbarhet. I dag visas det bilder där par kysser varandra och är halvnakna, tiderna har förändrats. Det pratades inte heller om sex eller andra intimiteter annat än bakom lyckta dörrar. Det fanns en klar uppdelning mellan kvinnor och karlar förr, kvinnan skötte barnen och mannen gjorde affärerna. En kvinna fick inte lägga sig i när karlar pratade affärer och en dinglarkarl skulle aldrig fråga sin kvinna hur de skulle göra en affär. I dag diskuteras det oftast med kvinnan innan det blir någon affär alls.
Jag är uppfostrad med att aldrig svara emot äldre eller lägga mig i ett samtal, hur fel de vuxna än hade. Som barn fick man inte springa omkring naken utan det var noga med att barnen hade kläder på sig. När det sedan gäller kläder, hade vuxna karlar alltid skjorta på sig bland andra människor än den manliga släkten.
När kvinnorna fick barn skulle de inte amma sitt barn så att andra än familjen såg det. En kvinna fick inte heller gå på dans om inte hennes karl var med. Även synen på alkohol ser helt olika ut, att en kvinna kunde dricka förut var en otänkbarhet, numera dricker kvinnorna lika mycket som karlarna.
Bland resande så finns det fortfarande de som lever på det gamla traditionella sättet. När det gäller mig själv så är jag nog lite mittemellan det traditionella och jämlikhet. Fast om jag lägger handen på hjärtat tycker jag nog att vissa saker är kvinnans jobb. Jag skulle till exempel skämmas om jag hade en kvinna och jag var tvungen att koka kaffet samt ta fram fikabrödet när det kom dinglare. Jag skulle heller aldrig tvätta kläder om jag bodde ihop med någon.
Men när det kommer till att städa och sådant har jag inga problem, jag kan ta fram dammsugaren och dammsuga till exempel. Men vissa saker ska kvinnan göra tycker jag, och andra saker är karlarnas jobb. Affärer är en sådan, jag skulle aldrig fråga en kvinna om något i en affär. Det mesta har förändrats, när jag var barn var det inte många som hade ett vanligt jobb, utan de arbetade med friare yrken. De som tog vanlig anställning, Svensson-jobb, ansågs lite bonniga. Idag är det inte ovanligt att dinglare har vanliga Svensson-jobb.
Sen fanns det vissa saker som var förbjudna för en dinglare, till exempel att anmäla någon var ett sådant tabu. Men även det har ändrats, numer anmäls det till höger och vänster, och det har börjat att bli accepterat. De som anmälde saker förr i tiden ville inte andra dinglare ha något att göra med, de blev uteslutna. Om jag jämför nu och när jag var liten så var sammanhållningen bättre då och släkten umgicks mer. Något som kanske hänger ihop med att det fanns mer heder i oss då. Hedern och friheten var två
av de saker som var betydande tidigare. Vår heder har förändrats över tid, att stå för det man sagt var till exempel en hederssak.
Hade en dinglare sagt något så stod de för det. Gjordes en affär, bra eller dålig, så höll man ord i affären, de skulle aldrig ändra sig och inte genomföra den. När sedan en dinglare skulle köpa något av en annan dinglare fick de alltid köpa saken billigare än vad en buro fick göra.
Hedern är det jag personligen saknar mest bland dagens dinglare, ett ord var ett ord och det kunde man alltid lita på. Numer är det ingen skillnad på oss och övriga samhället, vi lurar varandra och tar ingen hänsyn till om den andre är dinglare eller inte. Vi har tappat bort hederskodex som att man till exempel
inte blåser varandra som dinglare, vare sig det handlar om bilar eller pengar.
Friheten innebar att man vilken dag i veckan som helst kunde bestämma att man skulle åka norrut eller söderut för att göra affärer. När man ändå var på väg hälsade man på andra dinglare efter vägen. På somrarna samlades familjer och åkte runt i Sverige tillsammans för att arbeta och göra affärer. På campingar träffade man andra dinglare som var ute i samma ärende. Det var roliga tider.
Fast allt var inte roligt för det var ganska fattigt också, och vi blev dåligt bemötta ibland. Många hade stora problem i skolan, de blev mobbade både av andra barn och lärare. Besök av polisen i hemmet var ingen ovanlighet, det gjordes så kallade rutinkontroller. Det fanns både bra och dåliga poliser, och det fanns de som verkligen hatade »tattare«, de hittade på olika anledningar för att djävlas.
Ett annat problem var att få tag på en bostad. Jag vet dinglare som skulle köpa hus och när ortsbefolkningen fick reda på det protesterade de. Ibland lyckades ortsbefolkningen inte få säljaren att avstå affären, och då hände det att byn tillsammans köpte huset för att de inte ville ha dit dinglare. Idag har de flesta av oss inga problem med att få bostad, och barnen blir inte mobbade i samma utsträckning längre.
Nu är det invandrare som får ta den smällen tror jag, vi smälter in bättre än de nu. Många dinglare levde ett annorlunda liv förr, nu liknar deras livsstil mer resten av samhällets. Vilket gör att det inte är lika lätt för Svensson att peka ut oss som dinglare. Att vi inte utmärker oss lika mycket gör också att vi tappar vår identitet. Vi har blivit mer som gemene man med allt vad det innebär. Många av dinglarungdomarna fortsätter numer att studera efter grundskolan, vilket är bra. Förut var det var få dinglare som gjorde det, många av oss gick inte färdigt skolan.
För mig är det betydelsefullt att en dinglare har dinglarblod i sig, däremot hur mycket är inte viktigt. Det som är väsentligt är vårt sätt att tänka och vårt sätt att vara. Några som har lika stor rätt som andra att kalla sig dinglare är de som varit omhändertagna av myndigheter och återvänder. Flera av dem som kommer tillbaka till släkten har kommit in i sättet att vara och sättet att leva och blir en del av dinglargruppen igen. Det är svårt att bli accepterad som dinglare om du inte har levt och växt upp som dinglare. Fast personligen anser jag att alla som blivit omhändertagna är dinglare och borde anses som dinglare, de om några har fått betala sitt pris för att de är dinglare.
Däremot den kategorin som har släktforskat sig till att de är dinglare och aldrig haft något med dinglarlivet att göra, anser jag inte är resande. De kommer heller aldrig att anses som resande
bland riktiga dinglare. Detta är ett faktum, för de vet inget om vår kultur, hur vi lever, uppför oss och så vidare. Men en karl eller kvinna som är med en dinglare blir accepterad i dinglargruppen om de tagit till sig en dinglares tänkande och liv. I dagens läge finns det ju många par där ena parten inte är dinglare, men de har levt så länge tillsammans så man anser att de är dinglare ändå för att de beter sig som dinglare.
Jag tror personligen att vår kultur håller på att försvinna. Och av det lilla som finns kvar anammas bara, om jag skulle gissa, kanske 60–70 procent om ens det. Jag tror inte att vi kommer att finnas kvar om 20–30 år. Varför? Jo, för att förr så gifte sig dinglare bara med andra dinglare i det stora hela. Nu är det mer vanligt att det är en buro och en dinglare i förhållandena. Vi har mer och mer blivit som Svensson och många dinglare har nu ett vanligt 7 till 16 jobb.
I dagens samhälle umgås dinglare mer med bönder än med andra dinglare, och de vill inte att det ska komma fram att de är dinglare. Man blir oftast som de man umgås med, när dessa sen får barn blir barnen mer som bönder än dinglare. Nästa generation som sedan föds kommer med stor sannolikhet att gifta sig med en buro. Eftersom dinglarparten av det förhållandet inte har ett hum om att hon till en viss del är dinglare och inte har haft någon kontakt med dinglarlivet så finns inte kunskapen om detta liv. Hux
flux är dinglarlivet borta och därmed kulturen.
För egen del tycker jag att det mesta var bättre förr, speciellt om jag tänker på sammanhållningen, gemenskapen och hedern. Jag har valt att vara anonym för jag vet att det inte är till någon nytta för mig att gå ut offentligt och tala om att jag är dinglare. Men jag vill som avslutning däremot säga att jag hoppas att vår kultur bevaras, men befarar att den kommer att försvinna.