»Man är den man är, varken bättre eller sämre än någon annan.«
Thomas Larsson
född 1963
Barndomen
Jag växte upp i Grums. Vi flyttade dit när jag var 6 år. Jag började skolan och det var ganska bra. Det bodde många resande i Grums. Visst fick jag höra »tattardjävul« någon gång men det var inte så
ofta. Det hände att man slogs några gånger, men överlag så var det ganska lugnt.
Jag var mycket med morfar när jag var liten. Nästan varenda dag när mamma och pappa kom hem från jobbet åkte vi hem till mormor och morfar. De bodde i Karlstad och vi i Grums, det är inte så långt dit. Morfar höll på med skrot och farsan var med morfar på skroten. Morfar hade sin skrotgård i Karlstad. En gång i tiden hade han en riktigt stor skrotgård men han var för snäll så han blev av med alltihop. På 40-talet var han den enda i Sverige som hade rättigheter att handla med skrot i utlandet. Stora företag som Stena Metall var tvungna att gå genom morfar när de skulle göra utlandsaffärer. Ända tills morfar dog skickade de jul- och födelsedagskort.
Men på 70-talet blev han av med skroträttigheterna. De drog in rättigheterna för att de ansåg att han inte kunde skriva och räkna. Men morfar blev förbannad och han gick ända upp i regeringen för att få tillbaka skroträttigheterna. Staffan Burenstam-Linder, då handelsminister, hjälpte honom och han fick rätt. Morfar kunde skriva sitt namn och det räckte för att Burenstam-Linder skulle godkänna honom och hjälpa honom att få rättigheterna tillbaka. Det stod artiklar om det här i tidningarna i Värmland, om när morfar fick tillbaka sina skroträttigheter.
Varje sommar kom hela släkten till campingen i Karlstad. Där bodde morfar och mormor, de var en sammanhållande länk. Då träffades alla, och man satt och lyssnade på alla historier som de ljög ihop. Tyvärr så saknas den sammanhållningen idag som var då. Ju fler av de äldre som dör desto mindre blir det av träffarna. Jag har märkt att det mer handlar om att den ena ska vara värre än den andra. Störst bil, störst hus, mest pengar, det har blivit så bland resande också.
När jag var barn var det naturligt att vi var resande, det var inte något konstigt med det. Inför andra människor var det väl lite hysch, hysch utåt. Jag var mycket hos mormor och morfar när jag växte upp för morsan var den av syskonen som försökte komma ifrån det, hon hade ett vanligt jobb. När hon gifte sig ansåg de att farsan var en buro. Men för det första var han mörk i hyn och för det andra så har jag aldrig hört någon som kunde så många sånger på romani som han.
När vi började släktforska hittade vi mycket som var skumt där. Vi hittade två halvsyskon till farsan som vi inte hade en aning om. När jag fick papper på farsan var det ingen rolig läsning för han var ett barnhemsbarn. Det stod inget om tattare men det stod att fadern var av en ökänd familj och det är nästan sak samma. Han hade det inte lätt, han blev klassad på barnhemmet som mindre vetande och idiotförklarad. Både han och hans syskon blev det. En av de systrarna vi inte visste fanns blev bortadopterad men adoptivfamiljen klarade inte av henne utan de upphävde adoptionen. Så besvärlig var hon.
Myndigheterna
Vi ville aldrig ha något med myndigheter att göra. Inte ett dugg! Vi höll oss så långt från myndigheter som det gick. En gång var farsan i kontakt med myndigheter. Han jobbade som bagare och blev allergisk mot mjöl. Han skulle omskolas till elektriker och skulle gå på skola i Borlänge. Vi bodde i Karlstad. Morsan jobbade, hon var tvungen att jobba för att få in pengar, farsan hade ju varit sjukskriven och nu skulle han gå i skolan. Han frågade de sociala myndigheterna hur det skulle gå, vem som skulle ta hand om mig?
Farsan skulle ju vara i Borlänge under veckorna och morsan jobbade. Det svaret han fick då det vill jag inte höra. Det var: »Men ser du herr Larsson det är inga problem, honom tar vi hand om«, fick han till svar. »Så i helvete ni gör, jag är uppväxt på barnhem« sa farsan och började att gråta, sen slängde han papperna i ansiktet på honom och gick ut därifrån. Så gick han tillbaka till bageriet och jobbade fast han var allergisk. Då passade det att ta hand om mig!
Innan jag träffade min fru var jag ihop med en tjej i åtta år. Det var det jävligaste jag varit med om, då berättade jag aldrig att jag var resande. Hennes far var en riktig »tattarhatare«, trots att han var från Värmland. Där brukar de vara ganska positiva till resandefolk men han var det inte. För honom vågade jag inte berätta.
Släktforskning
Henne som jag nu är gift med berättade jag det för och när vi började släktforska visade det sig att hon också är resande. Det visade sig att mycket av mitt sätt och mina seder kände hon igen hemifrån. Utan att tänka på det så kände hon igen dem.
Då gick vi till hennes mor och frågade om det kunde vara så att även de var resande men hon sa att de var valloner. När vi pratade med en syster till hennes mamma sa de att de var statare. Den ena
sa valloner och den andra statare och så var det ytterligare något syskon som svarade något annat. Tre olika förklaringar från tre syskon. Vi började med släktforskning och hittade att hennes morfars pappa hade sysslat med hästar. Det är bara att titta på foton av honom. Det syns lång väg att han är resande, det första morsan sa när hon såg korten var att de där är släkt med oss!
Min fru var inte hemma så mycket när hon var barn, hon var hos en fosterfamilj. Där trivdes hon bra som tur var. Frugans pappa tyckte om att vara utefter vägarna, hade ett stort åkeri i Stockholm, han höll på med affärer, köpte och sålde hus. En bror till henne har åkt på marknader i alla år och frugans farfar han höll på, köpte och sålde hus, sen flyttade de runt som bara den.
Frugans bror tittade en kväll på Hazells tv-program Från tattare till traveller och direkt efteråt ringde han upp mig och berättade att han kände igen mycket. En gång satte vi min svärmor på prov, jag började prata romani och det visade sig att hon förstod vad jag sa! De pratar inte så mycket om att de är resande nu heller men de protesterar inte längre. Det är många fler än de som jag vet är resande, men de förnekar det.
Dinglarradion
Jag har alltid varit dataintresserad, jag började med datorer redan -76. Då hade jag ett dataserviceföretag i Trollhättan som var kopplat till SAAB, deras utvecklingsavdelning. I och med att jag var dataintresserad så började jag fundera på att starta en internetradio. Det skulle vara något för resandefolket. Efter många turer startade jag 2001 Dinglarradion. Det finns bara en sak som resande kan enas kring och det är Dinglarradion.
Ge aldrig upp och var stolt över den du är
1999 flyttade vi till Östergötland och Linköping. Där började dottern skolan, nu börjar även mobbningen mot henne. De första åren gick ganska bra, vi pratade med både barnen och lärarna. Men när hon började i 2:an, slog de ihop tre 1:or till två 2:or, vilket gjorde att mobbningen eskalerade. Hon började få ont i magen, kom hem med blåmärken med mera, och när vi frågade henne ville hon inget säga.
Vi tog kontakt med skolan som hänvisade till skolplikten. Vi hänvisade i vår tur till lagen om att alla ska få känna sig trygga i sin arbetsmiljö. Till slut såg vi ingen annan utväg än att flytta till den ort vi nu bor på. Dottern började andra terminen i 5:an där, mobbningen slutade omedelbart. Där fick hon en klassföreståndare som inte tolererade någon form av kränkande behandling.
När hon skulle börja 6:e klass var det dags för en ny skola, den här kommunen flyttade alla 6:or till högstadiet. Vår dotters lärare informerade om hennes tidigare situation och bad alla berörda lärare vara uppmärksamma om de såg någon form av mobbing. Något som ignorerades. De första två veckorna i 6:an var bra men sen fallerade allt och mobbningen var i full gång. När vi som föräldrar påpekade detta för skolan var vi bara hysteriska och farliga.
Situationen blev till slut ohållbar då även vissa lärare började med mobbningen och påstod att hon lukade illa, trots att hon duschade varje morgon innan hon gick till skolan. Vi beslutade oss för att anmäla skolan till Skolverket, och berätta om hennes skolsituation. När skolan fick reda på att vi gjort det anmälde de oss till de sociala myndigheterna. När det sedan blev möte med socialen tog vi med oss alla papper från Skolverket. När de fick läsa papperna från Skolverket lade de ner utredningen. Kort därefter kom så beslutet från Skolverket och vi vann mot skolan. Vi vågade kämpa för vår dotter, vilket visar att man aldrig ska ge upp utan vara stolta för vilka vi är.
Tankar runt ett fotografi eller händelse
Jag följde med mormor som hade häst och vagn när hon åkte runt och sålde saker. Mormor var känd av folket i stugorna och jag fick följa med in när mormor blev inbjuden.