Tankar om framtiden – Ludvig Wiklander

»När resande inte var en annan ’ras’ upplevdes de plötsligt inte längre som en samhällsfara. En annan konsekvens blev dock att resandefolket inte längre sågs som ett folk.«

Ludvig Wiklander
född 1989

Resandefolket i dåtidens och framtidens minoritetspolitik

Samma morgon som jag skulle börja skriva denna text läste jag dagens insändare i DN. Ämnet var, som så ofta numera, de rumänska romer som tigger på Sveriges gator. Textens författare var en duglig skribent som gav intryck av att vilja väl. I en kortare historisk tillbakablick skildrades hur illa det svenska samhället behandlat sin romska minoritet. Resandefolket nämndes också i det sammanhanget, fast då under beteckningen »så kallade resanden«.

Vad ville skribenten antyda med uttrycket »så kallade«? Var det bara ett skrivfel att bokstaven N hade tillkommit på slutet av ordet »resande«? Skulle samma misstag kunna ske med någon av de andra nationella minoriteterna, att exempelvis »samer« råkat bli »så kallade samen«? Min slutsats blev att det är svårt att se denna felskrivning som endast ett resultat av slarv. Den rimligare förklaringen är istället att personen som skrivit insändaren inte haft någon egentlig kännedom om resandefolket, trots sin i övrigt sympatiska framtoning.

Exemplet ovan säger mycket om den ställning resandefolket intar i majoritetssamhällets – burons – föreställningsvärld på 2000-talet. Mitt bidrag är därför tänkt att handla om hur resandefolket kan bli en mer framträdande grupp i den svenska minoritetspolitiken.

Då jag själv är en buro kommer texten främst att kretsa kring majoritetssamhällets syn på resandefolkets etnicitet. Även om resandefolkets ställning i det svenska samhället har stärkts under de senaste 15 åren är gruppen fortfarande okänd för väldigt många i samhället – något som oundvikligen får konsekvenser för minoritetspolitikens utformning. För att möjliggöra en diskussion om framtidens minoritetspolitik kommer texten att inledas med en historisk genomgång, delvis baserad på min egen forskning om införandet av en minoritetspolitik år 1999, och en diskussion om vitbokens utformning.

Texten kommer även att fokusera på relationen mellan begreppen rom och resande, då detta är av central vikt för resandefolkets position i den svenska minoritetspolitiken.

Synen på resandefolket under 1900-talet: »rasblandade« romer eller utstötta svenskar

Huruvida resandefolket ska betraktas som romer eller inte var tidvis under 1900-talet en fråga som fick mycket uppmärksamhet av majoritetssamhället. Det genomfördes många studier för att besvara frågan och även så sent som 2009 kom en norsk avhandling med delvis samma tema. Under första hälften av 1900-talet dominerade teorin att resandefolket var en så kallad »rasblandning« mellan svenskar och romer. I dåtidens extremt antiziganistiska föreställningsvärld räckte detta som förklaring till resandefolkets påstådda avvikelse från majoritetssamhället.

Efter andra världskriget blev emellertid samhällsklimatet alltmer inkluderande och tidigare rasföreställningar kom gradvis att ses som förlegade. Att resandefolket skulle ha ett romskt ursprung sågs nu som del av ett föråldrat och ovetenskapligt synsätt. Den nya teorin blev istället att resandefolket ursprungligen varit svenskar som blivit utstötta ur det äldre bondesamhället.

De akademiker som drev denna tes såg sig själva som progressiva personer, vilka underlättade för de resandes tillvaro genom att »rasmässigt« kategorisera dem som svenskar. Kanske var det också så, om man i bedömningen väger in att stora delar av Sverige fortfarande under 1950-talet levde i en rasistisk föreställningsvärld. När forskarsamhället kategoriserade resandefolket som svenskar upphörde också tidningarnas kampanjer mot gruppen. När resande inte var en annan »ras« upplevdes de plötsligt inte längre som en samhällsfara.

En annan konsekvens blev dock att resandefolket inte längre sågs som ett folk. Trots att rasbiologin efter andra världskriget ansågs förlegad kunde en föreställning om att ett folk var lika med en ras fortleva i synen på resandefolket. Då resandefolket inte längre ansågs vara en annorlunda »ras« än den svenska sågs de inte längre som ett annat folk – en uppfattning som sedan skulle råda i majoritetssamhället under hela efterkrigstiden.

Minoritetsbeslutet 1999: förändring med samma utgångspunkt?

Synen på resandefolket som blott ett (a)socialt segment av den svenska befolkningen förändrades år 1999, då den svenska staten för första gången inrättade en officiell minoritetspolitik. I samband med detta togs ett beslut att betrakta de resande som del av den romska minoriteten – ett förvånande beslut med tanke på vetenskapssamhällets inställning i frågan under efterkrigstiden.

Min forskning har syftat till att undersöka vilka grunderna var för detta beslut. En viktig fråga är om fastställandet av de resande som romer var ett resultat av resandes egna påtryckningar? Svaret på denna fråga är entydigt nej. Den enda resandeföreningen som existerade i slutet av 1990-talet var Birger Rosengrens Resandefolkets Förening, vilken i ett brev till minoritetsutredningen motsatte sig ett erkännande som romer.

När minoritetsutredningen mottog detta brev hade dock beslutet om resandefolkets status redan tagits. Grundvalen för det beslutet blev istället att en språkutredning, som minoritetsutredningen beställt, funnit att svensk romani (utredningens namn på de resandes språk) var en språklig varietet av romani chib. Som bekant har svensk romani ett ordförråd från romani chib, men en svensk grammatik – något som språkvetare tidigare betraktat som belägg för att resandefolket varit svenskar som endast plockat upp romska ord. Minoritetsutredningens språkutredning gjorde istället det motsatta antagandet: de resande måste ursprungligen ha varit romer som endast tillägnat sig en svensk grammatik.

Jag vill understryka att syftet med ovanstående redogörelse inte är att ta ställning till huruvida de resande bör betraktas som romer eller inte. Det är för resande själva att avgöra. Min poäng är just att resande inte hade möjlighet till detta i de minoritetsutredningar som låg till grund för erkännandet av nationella minoriteter. Detta berodde till viss del på att det under hela erkännandeprocessen inte fanns någon fungerande resandeförening som kommunicerade med minoritetsutredningen. Beslutet att placera de resande i den romska gruppen blev därför endast grundat på den språkutredning vilken nämndes ovan.

Det är intressant och av betydelse att notera att denna språkutredning hade som syfte att avgöra om de resandes språk skulle kategoriseras som svenska eller romani chib – att svensk romani skulle kunna vara ett eget språk diskuterades inte. Det är möjligt att här se en kontinuitet med den tidigare »rasdebatten« under århundradet: om ni inte rasmässigt är romer, då är ni svenskar. Den gemensamma premissen i båda fallen är att resandefolket måste vara antingen romer eller svenskar. Att endast vara resande ses inte som ett alternativ.

Vitboken och frågan om de resandes identitet och historia

Under de senaste åren har journalister och politiker alltmer börjat uppvisa en begynnande medvetenhet om att frågan om resandefolkets ursprung är både komplex och laddad. I den statliga utredning om romer som utkom år 2010 medges till exempel att det finns resande vilka inte identifierar sig som romer.

Jag, med många andra, var därför nyfiken på hur nästa stora statliga utredning om romer – vitboken – skulle hantera frågan. Arbetet med vitboken utgjorde en god möjlighet för statsmakten att tillsammans med resande ta fram en formulering om gruppens etnicitet som både resande med romsk identifikation och de utan skulle kunna acceptera. Till min och mångas besvikelse valde emellertid utredarna att undvika frågan. Ingenstans i vitboken finns någon egentlig diskussion om vilka de resande är. Själva ordet resande undviks dessutom generellt – så till den grad att historiska citat från 1900-talet vilka explicit talar om »tattare« i den efterföljande förklarande texten sägs handla om romer.

Skälet till resandefolkets relativa underrepresentation i vitboken bottnar, enligt min uppfattning, inte i en medveten illvilja från utredarnas sida. Jag träffade själv utredarna i flera möten och upplevde dem som välmenande personer. Den sannolika förklaringen är istället att för få resande var delaktiga i processen med att ta fram vitboken.

Till exempel var jag på ett möte där vi forskare skulle träffa den romska expertgruppen. Vid det tillfället var inte en enda resande närvarande (enligt vitboken ska dock en av de sju ledamöterna ha varit resande). På mötet framkom att den romska expertgruppen hade haft mycket inflytande på vitbokens utformning – något som naturligtvis generellt är positivt för ett projekt av detta slag. Det problematiska uppstår i att vitboken även utger sig för att representera resandefolkets historia.

Ett tydligt exempel på när romers och resandes historia inte sammanfaller är de historiska tidsramar vilka sattes upp för projektet. En tidsgräns sattes vid år 1900 – innan dess ansåg utredarna att dagens svenska stat inte kunde anses ansvarig. Det som är besynnerligt med detta beslut är inte att den svenska staten gavs ansvarsfrihet före 1900- talet, utan att utredarna ansåg att den delen av historien överhuvudtaget inte behövde nämnas i vitboken.

Denna tidsgräns var mindre problematisk för de övriga romska grupperna, eftersom de första släkterna till dagens svensk-romska population anlände i slutet av 1800-talet. För resandefolket innebar det dock att 400 år av historien förbisågs. Även om dagens svenska stat inte behöver anses vara moraliskt skyldig till lagar som utfärdades under 1600-talet blir resandefolkets historia omöjlig att förstå om startåret anges till år 1900. En inte alltför långsökt liknelse är att tänka sig att ett motsvarande projekt om den svarta befolkningen i USA inte skulle nämna slaveriet.

Den mängd av kungliga dekret som under 1500-, 1600- och 1700-talet syftade till att fördriva resandefolket ur Sverige har, om inte skapat, så åtminstone förstärkt den klyfta som existerat mellan resandefolket och det svenska samhället. Detta hade varit en naturlig kontext för vitboken att ta avstamp ifrån, för att sedan fokusera på det som skedde på 1900-talet.

Förslag till en framtida minoritetspolitik

Ett av skälen till att vitboken fick slagsida åt romsk historia är att frågan om hur resandefolket ska definieras i svensk minoritetspolitik fortfarande är olöst. Utformningen av den nuvarande minoritetspolitiken skapar två problem. För det första leder placerandet av resandefolket i den romska minoriteten till att majoritetssamhället sätter ett enkelt likhetstecken mellan grupperna. Det kan vara svårt att som utomstående greppa den komplexa frågan om resandefolkets ursprung och identitet. Att betrakta de resande som vilken romsk grupp som helst är betydligt enklare, eftersom romerna redan har en etablerad ställning i majoritetssamhällets föreställningsvärld. Detta blir ett problem då resandefolket och övriga romska grupper inte alltid har samma minoritetspolitiska intressen – något som blev uppenbart i vitboken.

Det andra problemet är att det finns väldigt många resande vilka inte identifierar sig själva som romer. Den nuvarande minoritetspolitiken resulterar i att dessa personer känner sig exkluderade. Denna problematik är en viktig omständighet som särskiljer resandefolket från övriga romska grupper. Hur stor del av resandefolket som har en icke-romsk identifikation är omöjligt att uppskatta, men att det är en substantiell del är uppenbart.

Här kan det emellertid vara relevant att problematisera vad en romsk identifikation innebär. Begrunda följande två exempel: en resande har uppfattningen att resandefolket har sitt ursprung hos romer som invandrat på 1500-talet, men identifierar sig inte med begreppet rom utan med något annat ord (till exempel romano, dinglare eller resande). En annan resande har lite oklar uppfattning om ursprunget, men identifierar sig själv med begreppet resanderom. Kan någon, båda eller ingen av de här två sägas ha en romsk identifikation? Att dela upp resandefolket i två enkla fack – romsk eller icke-romsk identifikation –är således lättare sagt än gjort.

Trots sådana invändningar är det uppenbart att vissa resande är mer bekväma med en romsk identifikation och historieskrivning än andra resande, samt att den statliga minoritetspolitikens gynnande av den ena sidan är ett problem. Jag vill därför avsluta min text med ett förslag för framtiden om hur denna motsättning kan, om inte lösas, åtminstone mildras. Här kan det möjligen vara en fördel att jag är en buro, då jag personligen inte har något intresse åt varken det ena eller det andra hållet. Mitt förslag är helt enkelt att verka för ett namnbyte på den nationella minoriteten romer till romer och resande. Denna formulering börjar bli allt vanligare inom forskningen, då den undviker att klumpa ihop grupperna samtidigt som den visar att ett band existerar.

Dessutom är det en ordföljd som inte är alltför omständlig. Ett alternativ skulle vara att resandefolket erkändes som en egen nationell minoritet. Detta skulle dock riskera att ytterligare splittra resandefolket – vilken grupp skulle de resande med romsk identifikation välja? Dessutom skulle en sådan förändring antagligen vara svår att uppnå, eftersom det skulle kunna leda till en omfattande politisk process där även andra grupper skulle ställa krav på minoritetsstatus.

Att däremot ändra namnet på en redan erkänd nationell minoritet borde inte kräva mer än ett enkelt riksdagsbeslut – om ens det. Det är därtill svårt att se vilka politiska krafter som skulle motsätta sig förslaget, då det inte skulle resultera i några budgetkrav eller frågor av allmän principiell natur. Det enda som skulle behövas är att en riksdagsledamot aktualiserar frågan. Om uttrycket romer och resande sedan genomsyrade alla officiella dokument skulle journalistkåren snart följa efter.

På sikt skulle detta resultera i att resandefolket får en allt större plats i majoritetssamhällets föreställningsvärld. Slutligen skulle en sådan förändring förhoppningsvis leda till att alla resande upplevde att de var representerade i minoritetspolitiken.

Ludvig Wiklander är historiker. I hans masteruppsats undersöktes de statliga utredningar som ledde fram till att resandefolket blev erkända som en nationell minoritet år 1999. Han har även skrivit en forskningsrapport åt vitboken.