Resandekulturen lever
Bo Hazel
Den har visserligen fått sig rejäla törnar under årens lopp, men den lever och frodas. Den utvecklas och går vidare i nya riktningar. Flera av dem som under årtionden inte vågat vara öppna om sin identitet går nu ut och berättar i skolor, tidningar, radio, teve och på seminarier. Det har inte varit en lätt resa.
Av rädsla för att bli missaktade och trakasserade väljer fortfarande en del att dölja sin bakgrund. Detta är inget som vi andra ska ha några synpunkter på. Vi som inte blivit utsatta för diskriminering och övergrepp kan bara ödmjukt konstatera att det är upp till varje enskild individ att avgöra om hen vill berätta om sitt ursprung. De som efter överväganden under lång tid vågat ta steget att träda fram har i regel vunnit omgivningens respekt och nyfikenhet. Det har i sin tur lett till att de börjat känna självrespekt och stolthet för sina rötter i resandekulturen.
Det har nu gått över 20 år sedan jag började åka runt bland resandefamiljer i Sverige och Norge för att få ta del av och lära mig om resandekulturen. En kultur och ett folk som jag i realiteten inte visste något om förrän 1991 då jag lärde känna en resandefamilj. Som barn hörde jag talas om något som kallades »tattare« men jag kopplade inte samman det med en egen folkgrupp. På bio och i böcker framställdes Resandefolket som mörkhyade och svarthåriga människor som var tjuvaktiga, lata och farliga. De söp, drog kniv och var illasinnade. Den bilden gavs bland annat i filmer som Folket i Simlångsdalen, I mörkaste Småland och Tattarblod och i böcker som Tattarplågan och Bombi Bitt och jag.
Min stereotypa bild förändrades successivt då jag mötte verklighetens resande, eller dinglare, som många själva valt att kalla sig. Jag träffade gästvänliga och generösa människor inte bara i Skandinavien utan också bland resande i Frankrike, Holland och Storbritannien, och Pavees i Irland. I långa förtroliga samtal berättade de för mig om resandekulturen. Om dörrar som alltid stått öppna för andra resande. Hur man under de år, då man fortfarande befann sig på vandring längs vägarna brukade dela med sig av mat och pengar till andra som det inte gått så bra för vid försörjningsresorna. Detta trots att man själv inte hade något överflöd av vare sig mat eller inkomster. Omsorgen om andra som har det svårt och hamnat utanför samhällsgemenskapen är en del av resandekulturen.
Jag har träffat resande som är stolta över sitt ursprung, sin historia och sitt språk. Ungdomar som tatuerat in sin stams släktnamn på väl synliga ställen på kroppen. Jag har även träffat resande som mått dåligt. Som tappat tron på både omgivningen och sig själva. Som levt med dubbla identiteter – en identitet som resande, bland släkten, och en annan som »vanlig svensk« ute i samhället. Som på grund av hur illa de blivit behandlade har förtigit sin bakgrund. I förlängningen har det lett till självförnekelse. Redan som barn fick de höra att buron och samhället såg ner på dem. Att resandefolkets kultur och traditioner är något dåligt och att deras språk inte är ett riktigt språk. De förväntades själva ta avstånd från allt det som deras förfäder värnat om och fört vidare i generationer.
När man som barn, och senare även som vuxen, gång på gång tvingas höra allt detta negativa – då tappar man till slut tilltron på sig själv. Både som enskild individ och som en del av en kollektiv gemenskap. Alltför många resande har drabbats av psykisk ohälsa, och dövat sitt självförakt och sin ångest i alkohol och droger.
De resande som jag träffat runt om i Skandinavien har berättat om fruktansvärda övergrepp och förföljelser som de eller deras släktingar utsatts för. Saker som jag aldrig hade hört talas om tidigare, än mindre fått läsa om i skolan. Om resandebarn som tvångsomhändertagits och placerats på barnhem eller i fosterhem hos icke-resande. Minderåriga som tvingats bryta kontakten med
sina föräldrar. I många fosterhem fick resandebarnen stryk och utsattes även för sexuella övergrepp. Ett stort antal unga resandetjejer och resandekillar blev utsatta för tvångssteriliseringar.
Detta och mycket annat berättade de för mig. Men så fort jag tog fram mikrofonen för att spela in samtalen var det ingen som ville vara med. De var rädda att bli avslöjade som »tattare« av grannar och arbetskamrater. Samma sak över allt. De berättade gärna mellan fyra ögon om vad de själva eller deras släktingar råkat ut för, men då jag plockade fram inspelningsutrustningen ville de inte vara med längre. Så var det i början av 1990-talet.
Till slut lyckades jag förklara hur viktigt det var att låta svenska folket få ta del av resandefolkets mörka historia, då började en del låta sig intervjuas. De ställde upp för att även deras historia måste lyftas fram. Trots att Resandefolket funnits i Sverige i 500 år och varit en del av vår gemensamma svenska historia har de resandes historia förtigits. Långsamt lättade alltfler resande sina hjärtan och bestämde sig för att träda fram i mina radio- och teveprogram 1997/98, och därefter i min bok 2002/2011. Först ut var ungdomarna och medelåringarna, därefter även de äldre.
Sedan 1990-talet har mycket hänt. I dag sätter de resande själva agendan. De resandes organisationer har upprättat kontakt med politiker och myndigheter både på riksnivå och lokalt. Det hade varit otänkbart för bara ett par årtionden sedan. Resandefolket har även etablerat kontakt med Svenska kyrkan, som bett om ursäkt för sin roll i övergreppen. Det ordnas gudstjänster och andra sammankomster där Resandefolket står i fokus.
Med denna bok har nästa målsnöre passerats. Detta är den första bok där de resande själva väljer innehållet och vilka författare som ska vara med. Därför utgör de resande en majoritet av skribenterna. Flera av de som medverkar i boken har jag haft förmånen att få träffa och lyssna på. De är mina vänner sedan många år tillbaka. Utifrån sina egna liv har de skrivit ner sina egna personliga berättelser, utan att de först har filtrerats genom en buros glasögon. Raka, personliga berättelser. En del beskriver övergreppen som ägt rum. Andra skriver att de nu vill gå vidare i livet och ser ljust på framtiden. Så här uttrycker sig en av dem, Jimmy Karlsen, i sitt kapitel:
»Det finns något inom oss som får oss att vilja vandra och upptäcka, vi är starka överlevare, flexibla och kreativa och detta kommer vi alltid att vara kanske inte som individer men som folk. Så länge vi håller ihop så kan ingen storm skingra oss«.
Bo Hazell är radio-/teveproducent och
författare till boken Resandefolket – från
tattare till traveller (Ordfront 2002/2011)