»Ingen människa föds som tjuv utan det är omständigheterna som gör att man stjäl.«
Kurt Magnusson
född 1944
Mitt helvete på jorden, för att jag är född »Tattare«
Varför blev jag omhändertagen?
Det var kommunen eller staten som beslutade om det för att vi var resande. Vi levde på att bedriva handel. Min far hade inget fast jobb, han var »tattare«. Det var efter kriget och många var utan arbete. »Tattarna« var hänvisade till dåliga bostäder och de flyttade mycket. På somrarna var vi ute som alla andra resande, för att klara vår försörjning. Det var då staten beslutade att omhänderta mig för skyddsuppfostran. Motiveringen var att min far avtjänat ett fängelsestraff och att jag kunde bli kriminell om mina föräldrar hade hand om mig. Jag uppfattade det inte som att jag fick skydd, istället fick jag lära mig att stjäla. På hemmen blev jag upplärd till det med stryk.
Omhändertagande av »tattarbarnen« ingick i statens utrensning av vår ras vill jag påstå. Det är dessutom väldokumenterat. Under hela mitt liv på barnhem har jag varit en »tattarjävel«. Hur ska ett barn som är fyra år förstå vad en »tattarjävel« är för något?
År 1948
Omhändertagandet och Vidkärrs barnhem
1948 skickades jag till barnhemmet i Vidkärr, jag var fyra år gammal. Omhändertagandet skedde i min moster Huldas hem och var en skräckupplevelse för alla som var med. Det rusade in fem, sexpoliser. De bröt omkull min far och satte handbojor på honom. Två barnavårdskärringar sliter mig ur famnen på min mor. Den ena tar mig och rusar ut till en väntande polisbil, för transport till Vidkärrs barnhem.
Innan den händelsen har folk som kände mig berättat att jag var ett öppet och lite lillgammalt barn. Efter omhändertagandet blev jag instängd och svår att nå. Hur kan någon tro att ett sådant uppslitande omhändertagande inte skulle sätta spår i ett litet barn?
Ingen tog reda på hur jag mådde. Jag skulle vara tyst och bete mig som om inget hänt. Jag skickades till en läkare som skulle läkarundersöka och bedöma mig. Jag minns att han sa att jag var miljöskadad för att jag var från »tattarsläkt«. Efter det blev jag placerad på en avdelning där jag blev utsatt för misshandel.
Mitt första minne är att vi blev tvångsduschade på morgonen i iskallt vatten. Två kärringar höll kvar oss i duschen med hjälp av var sin skurborste. Det kändes som om huvudet brann av kylan. En annan vanlig form av bestraffning var att jag blev isolerad genom inlåsning i sjukrummet. Första dygnet låg jag fastspänd i ett bälte på en säng. De bältade ben, armar och midjan. Andra dagen tog de bort bältet, jag fick vara kvar i samma rum upp till 14 dagar.
En av gångerna jag straffades med isolering var när jag fick en cykel av min far. Personalen trodde att jag hade stulit den. På den tiden var det inte alla som hade telefon, så pappa kunde inte styrka att jag talade sanning. Jag svarade emot personalen och talade om som det var att jag hade fått den av pappa. »Du ska upp till sjukan«, sa föreståndarinnan. Där spände de fast mig och sa att jag inte fick komma ut förrän jag erkände. Jag minns inte om jag kom ut efter några dagar eller hur lång tid jag fick ligga där. Jag fick aldrig någon ursäkt för denna behandling, trots att de hade fel, och cykeln såg jag aldrig mer.
Personalen låste också in mig i en liten skoskrubb som fanns under trappan som gick upp till andra våning. Föreståndarinnan hade ljuset släckt under de första timmarna, sedan fick jag putsa en massa skor. Det tog hela dagen. Den här skrubben gav mig mardrömmar och jag blev mörkrädd av behandlingen Föreståndarinnan hade en massa undulater och andra fåglar i stora burar på andra våningen. Hon behandlade fåglarna bättre än barnen. Jag har många gånger funderat på hur hon kunde få ha alla dessa fåglar på ett barnhem.
Jag kom tillbaka till Vidkärrs barnhem efter att ha bott i fosterhem och barnhem. Det var dit man kom när ingen annan ville ha en. På Vidkärrs barnhem fanns allt. Pennalister och grym personal, jag fick mycket stryk av båda parter. En i personalen sa en sak som jag aldrig kan glömma: »’Tattarungar’ ska härdas och de är tjuvpack allihop«, sa hon samtidigt som hon lyfte upp mig i håret så det knakade i hårrötterna. Det gjorde fruktansvärt ont.
Jag kan fortfarande se henne framför mig när hon gör detta. När hon lyfte mig i håret undrade jag, vad har jag gjort henne och vad är »tattare« för något? Då visste jag inte vad det var men det följde mig hela uppväxten. Det jag än i dag inte kan förstå är varför inte personalen skyddade de små barnen från de stora? Det fanns verkliga pennalister där, något som personalen måste ha vetat om.
Under hela min vistelse på Vidkärr gick det inte en dag utan att jag fick stryk, både fysiskt och psykiskt. Jag fick ett utdrag från Regionarkivet i Göteborg. Jag läste igenom det och funderade på vilken utbildning de här människorna egentligen hade. När jag kom dit blev jag undersökt av en läkare som sa att jag var miljöskadad. Läkaren grundade detta på att jag varit i min mors och fars vård och för att de var av »tattarsläkt«. Det är hemskt att de tänkte så. Hur behandlades de som var judar eller något annat folkslag? Var det på samma sätt som jag blev behandlad? Vi »tattare« var det lägsta man kunde bli.
Tomas Kanger från Uppdrag granskning gav mig en lista som han tagit fram inför reportaget Stulen barndom. Han hade fått det från Göteborgs Riksarkiv, en dokumenterad lista över alla »tattare« från 40-talet och framåt. Hade nazisterna fått listan under kriget hade jag och många av de barn som var omhändertagna inte funnits i livet. De hade gasat ihjäl oss.
En ursäkt från staten är en sak, men för mig är det viktigare att jag får denna ursäkt från Göteborgs kommun för den bristande vården och avsaknaden av omsorg. Samt för den grova fysiska och
psykiska misshandeln och rasismen som de utsatte mig för. Jag var skräp i deras ögon. Jag behandlades som skräp i hela min barndom. När jag läser i olika papper står det om snatteri och olika stölder. Ingen människa föds som tjuv, det är omständigheterna som gör att man stjäl.
På Vidkärrs barnhem fick jag stryk om jag inte stal åt de stora pojkarna. Jag blev påhoppad på natten av de större killarna som gav mig stryk. Jag var inte ensam om att bli utsatt för detta. Personalen måste ha vetat om det. Varför gjorde de inget?
Hade mitt liv varit annorlunda om jag inte hade pekats ut som tjuv varje gång någon pratade om mig? Jag har blivit anklagad varje gång något försvunnit. Jag kunde inte hjälpa att jag var av resandesläkt. Än i dag lider jag av dessa hemska upplevelser. Ibland vaknar jag genomsvettig från någon mardröm.
Jag tycker att statyn »Ensam« vid Vidkärrs barnhem ska tillföras texten: Göteborgs stad ber barnhemsbarnen på Vidkärr om ursäkt för den vanvård och de övergrepp som många av dem utsattes för under sin vistelse på barnhemmet.
1949
Idala
Jag blev ju utplacerad i fosterhemmet i Idala när jag var fem år gammal. Jag kom till en bonde. Där hade jag min säng i samma rum som de. Jag fick hämta vatten i ett handfat och handduk till dem. Då förstod jag inte varför jag skulle göra det mitt i natten. Det kom jag på efter några år.
Jag hjälpte till i ladugården fast jag inte var så gammal. Jag minns att jag blev tvingad att äta en stor fläskbit som var väldigt hårig och att jag inte fick gå från bordet innan jag ätit upp den. Jag fick några örfilar och örondragningar innan jag fick in den i munnen. På morgonen spottade jag ut den bakom huset. Jag hade haft den i munnen hela natten. Där fick jag stryk, de drog ner byxorna och slog med mig med handflatan. Till sist förstod barnavårdskärringen att det inte stod rätt till så jag hämtades tillbaka till Vidkärrs barnhem.
1951
Wockatz barnhem »Kragenäs« utanför Strömstad
I Kragenäs började jag skolan, på barnhemmets egen skola. Där var en ung fröken som gillade barn och jag trivdes med henne. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad hon hette. Det var i första klass och att bli väl behandlad var nytt för mig. Hon kramade barnen. Vi var kära i henne som barn blir i en snäll människa.
På Wockatz barnhem fick vi arbeta. Vi fick hugga och bära in ved. Där blev vi också tvättade i kallt vatten. Kärringarna tyckte att man blev härdad av det. I vuxen ålder var jag där och tittade på huset. Då var det förfallet och jag såg att det var omodernt. Ingen panna som kunde värma vattnet, det var vedspisar i köket. Jag kommer ihåg att vi fick plocka fiskmåsägg som användes i maten. Det smakade hemskt tyckte alla. Jag kan tycka att staten borde ha haft råd med riktiga ägg till oss barn. Jag fiskade mycket där, och vi fick leka och ha roligt ibland.
1956
Gårda barnhem i Partille
Här fanns det några större pojkar som jag kände igen från ett barnhem jag hade varit på innan. När ingen såg tvingade de oss mindre att stjäla cigaretter i affären. Gjorde vi inte som de sa fick vi stryk, det hade jag hade lärt mig på Vidkärrs barnhem. Allt för att överleva.
Jag har starka minnen från bestraffningen jag fick av den vice föreståndaren på Gårda barnhem. Hon hade ett rum på andra våningen där jag fick ligga still i sängen när hon tryckte sig mot mig. En upplevelse som väcker ett fruktansvärt äckel i mig. Jag vill verkligen inte minnas det.
På Lexbyskolan fanns värdens snällaste fröken. Hon tyckte synd om mig för att jag farit så illa. Hon hette Nancy Landin. En riktig pärla. Tyvärr försvann hon ur mitt liv. Jag har aldrig gått i en riktig skola. Vi »tattarbarn« blev placerade i hjälpklass, inte för att vi behövde, utan för att vi var »tattar-« och barnhemsbarn.
Skärsbo pojkhem, Alingsås
Tvångsarbete, usel skolgång och fysisk bestraffning. Det var vardag på barnhemmet utanför Alingsås. Vi som kom dit hade aldrig fått en kram. Vi hade behövt kärlek, inte att få mer stryk. När jag kom dit läste föreståndaren mina medskickade papper och sa, »Jaså, du är en sån jävel.« Inte visste jag då vad det var för något. Senare förstod jag att det var en »tattare« han menade.
När vi tvättat oss på kvällen visiterades vi nakna, det var oerhört kränkande. Efter skolan fick vi arbeta. Vi slutade skolan klockan 12 eller 13 tror jag. På eftermiddagen arbetade vi. Vi fick en korp eller en spade. Det var meningen att vi skulle bygga en fotbollsplan. Den var nästan färdig när jag åkte därifrån, det var bara jorden som fattades. Stannade man upp i jobbet en stund fick man ett krattskaft i magen eller ryggen så att man skrek av smärta. Usch, vilket straffarbete! Det är sådant man ser i gamla filmer.
En släkting som var där sa något till mig på romani, vårt språk. När jag svarade fick jag en smäll i huvudet så att jag nästan svimmade. »Här pratar vi svenska ’tattarepojke’« sa föreståndaren. Det var statens uppgift att utrota vårt språk, vi fick absolut inte tala romani.
Jag vet inte när Sverige förbjöd barnarbete, men det gällde inte oss barnhemsbarn. Det fanns en »vårdare« som gillade att terrorisera oss. Vi fick något som kallades klappgröt, en lilafärgad gröt som jag mådde illa av. Jag ville inte äta den. Då sa vårdaren till mig att jag skulle sitta kvar tills jag ätit upp den. När alla hade lämnat matsalen kom han fram till mig. Han dunkade knytnäven i ryggen på mig så jag
flög i golvet och kippade efter andan. Efter det lyfte han upp mig i håret och jag fick en kraftig örfil. Det var efter det som jag började höra dåligt. Det ringde ofta i öronen och jag fick anstränga mig extra för att höra vad man sa.
Nu tänker ni säkert: Varför anmälde du inte? Jag undrar då, till vem?
På lördagarna fick vi ställa upp oss ute på gården för att bli tilldelade olika arbeten. Jag och en annan kille fick dra den stora krattan på framsidan av huset. Vi skulle göra spår i gruset på ett perfekt sätt. När vi var färdiga till middagen minns jag att vi fick veckopeng, en krona. Det räckte till en dricka och godis, eller så lade man ihop några stycken och köpte Mariekex, kokosflott, choklad. Det gjorde vi en kaka av.
En gång följde jag med några killar som skulle rymma, men vi kom inte långt. Vi var borta en natt och sov i ett båthus. När vi kom tillbaka fick vi ställa upp oss på kontoret i en rad. Vi blev utskällda och Harry, föreståndaren, klippte till varje kille i magen med knytnäven så att man kollapsade på golvet och kippade efter andan. Jag minns att det var någon som svimmade men personalen brydde sig inte.
På vintern arbetade vi hos bonden bredvid. Där fick jag hjälpa till i skogen. Där var det lite bättre, ingen av oss fick stryk där. När jag blev äldre funderade jag på varför ingen var på oss där. Kanske var det bonden som såg till att vi klarade oss. Agan som vi fick var fruktansvärd, vi var ju bara barn. Jag har få minnen av att vi lekte. Även på söndagarna fick vi arbeta. Jag minns att vi var i skogen och plockade blåbär. Att plocka 30–40 liter blåbär är inte roligt.
Harry, när du tittar ner från din himmel, om du är där: Tänk vad annorlunda du hade kunnat behandla oss utsatta pojkar!
Ni som går igenom alla dessa papper om oss utsatta barn undrar säkert hur vi kunde utstå så mycket förnedring och stryk. Vi lärde oss att överleva helt enkelt. Jag vet att jag blev tyst och innesluten och lät allt rinna av när något hände. Jag blev utsatt för mycket.
Jag tog på mig allt som man beskyllde mig för utan att bry mig. Bara det tog slut! Hela min skolgång hade varit annorlunda om jag bara fått en rimlig chans. Föreståndaren sa till min mor att jag skulle kunna utbilda mig till finmekaniker för att jag var duktig på att laga saker men tillade »fast han skulle aldrig klara en åtta timmars arbetsdag«.
Alpklyftans pojkhem i Göteborg
Alpklyftans pojkhem låg på Hisingen och var ett boende för unga pojkar. Föreståndaren Walter och hans fru regerade där. Hon var tyska och Hitler var hennes stora idol. Det lyste ur ögonen på henne när hon berättade, med stolthet, att hon en gång hade hälsat på Der Führer. Hon berättade att hon varit och lyssnat på hans tal, hur tusentals människor dyrkade honom. Hon menade att Hitler förstod sig på tonåringar. Tonåringar skulle hållas stramt med stark disciplin, rötäggen skulle bort! Jag åkte fast för olika saker som trimmade mopeder, men jag blev beskylld för nästan allt. Jag brydde mig inte, jag lät det bara rinna av.
Föreståndaren skulle alltid vara med när vi duschade. Han visade oss hur man skulle tvätta sig mellan benen. Han drog i snoppen på oss. Då visste vi inte varför, det förstod jag senare. Jag har förträngt mycket av det här, och jag har aldrig vågat prata med min fru om det. Jag ryser när tankarna kommer.
Ivarsbergshemmet
Ivarsberg var ett upptagningshem för utredning. Där jobbade jag i snickeriet och vi tillverkade ekor. Här bedömde de mig som inbunden. Visst hade de rätt, jag var söndervårdad. Jag blev beskylld för att ha skurit sönder en tavla. Jag vet inte vem som gjorde det, men givetvis tog jag på mig det.
När jag läser mina papper och tänker tillbaka, ser jag en pojke som blivit misshandlad, utnyttjad och sviken. Jag hade självmordstankar. En nära vän tog sitt liv för att komma ifrån helvetet. Jag var nära att göra samma sak.
Bärby ungdomsvårdskola, Uppsala
Bärby var ett helvete! Det jag inte visste om stöld fick jag lära mig där. Tvångsarbete och slagsmål var vardag! Svarade man emot personalen isolerades man i en eller två veckor. Första dagen skulle jag byta kläder. Vårdaren tog fram de papper som jag hade med mig och läste högt för mig hur dålig min mor och far var. »Sådana satans ’tattare’! Dig ska vi göra folk av«, sa han.
Den vårdaren tog nästan livet av mig. Vi hade spelat fotboll och efteråt fick vi åka till en närliggande sjö för att bada. Vårdaren satt på bryggan när jag skulle gå upp. Då hoppade han i och tryckte ner mitt huvud under vattnet. Jag minns paniken och skräcken, jag råkade knäa honom mellan benen och kom upp. Jag skrek till honom att »vad fan gör du?« Han skrattade och sade att sådant ska »tattare« tåla. För att undkomma honom följde jag med några som skulle rymma. Naturligtvis åkte vi fast och jag kom till en sluten cell.
Mellan de olika barn- och pojkhemmen var jag på olika fosterhem. En gång var jag hos två bönder som behövde en dräng. Där var det jobb alla dagar och ett och annat kok stryk. Jag var där i tre år. Efter det skulle jag göra militärtjänsten. Jag fick 50 kr i pengar, nya kläder i en väska och en biljett till Karlsborg, sen körde de mig till stationen i Uppsala. Inget var ordnat. Var skulle jag bo när jag gjort lumpen? Jag blev utslängd från det militära, de ville inte ha ett barnhemsbarn eller »tattarunge«. Jag fick frisedel, jag
dög inte fast staten uppfostrat mig. Det enda jag fick med mig från det militära var ett nytt misslyckande och en biljett till Borås där min mor bodde.
Det fanns fler hem än de jag tagit upp här som jag varit på kortare tider. Jag kommer ihåg att jag var i Karlstad någon gång i tonåren och även i Sundsvall. Jag har bara korta minnen från de hemmen. Jag var också i flera omgångar på Vidkärrs barnhem.
Jag kan inte bedöma om det var fel att omhänderta mig när jag var fyra år. Med stöd och hjälp kanske min mor inte hade blivit alkoholist. De tog alla hennes barn och jag var det minsta. Min uppväxt blev inte bättre av att jag hamnade i statens vård. Snarare rena helvetet på jorden, taget ur den värsta skräckfilm som finns.
Detta är kortfattad beskrivning om mitt liv från fyra till 20 års ålder. Jag önskar att ingen annan människa ska få gå igenom detta som jag har fått göra. Efter 20 års ålder hamnade jag i fängelse flera gånger. Jag hade svårt att klara mig ute. Till slut gick det inte längre. Jag gick på sjön! Hade jag inte brutit mig loss så hade jag inte varit i livet i dag.
Det tog många år innan jag lyckades någorlunda i arbetslivet. Till slut hade jag turen att få jobba med förståndshandikappade ungdomar och såg i dem mycket av mig själv. Jag började som skolchaufför och städare, sedan som samordnare. Det slutade med att jag blev enhetschef för särskolans skolskjutsar. Först hos omsorgsförvaltningen, sedan hos kommunerna. Nu har jag gått i pension.
Jag har fortfarande mardrömmar om min urusla barndom. Jag har mycket svårt att tala om min barndom och allt det hemska och fruktansvärda som jag utsattes för.
Efterord
Ersättningsnämnden, Vanvårdade barn
Jag var bland de första som ansökte om att få ersättning från ersättningsnämnden för den vanvård som staten utsatt mig för. Den 14/5 2013 fick jag svar på min ansökan. Ett positivt besked från Ersättningsnämnden. Jag har blivit trodd och är beviljad ersättning.
Tankar runt ett fotografi eller händelse
»Man känner sina löss på gången« är ett gammalt kärt uttryck. Vi resande känner oftast igen varandra utan ord, och vi välkomnar det vi ser