»Vi sade ingenting men tittade på varandra och våra blickar sa att vi var hungriga. Det fanns inga pengar till mat, allt hade gått åt till biobiljetten. Det var bara att trampa vidare mot Skelleftehamn.«
Gun Lundqvist
född 1930
Jag träffade min blivande man när jag var 16 år. När vi hade haft sällskap i ett år, friade han till mig. Mitt svar på hans frieri blev »jag har en hemlighet som jag måste berätta först«. Tiden gick och efter fyra månader orkade han inte vänta längre, »bördan blev för tung« tyckte han. Jag tog mod till mig och med mycket ångest berättade jag för honom att jag var en resandetjej. Spänd som en fiolsträng väntade jag på hans reaktion. När jag till sist vågade titta upp på honom såg jag en oerhörd lättnad i hans ansikte. Han hade trott att jag hade en svår sjukdom, att jag var resande var inget problem för hans del.
Vi bestämde oss för att vi skulle gifta oss när jag fyllde 18 år. På den tiden var man tvungen att ha förälders underskrift om man ville gifta sig innan man var 20 år. Något som ställde till problem
för oss eftersom min pappa vägrade skriva under, men jag löste det på mitt eget sätt. Jag förfalskade pappas namnteckning och sen gifte jag mig ändå. När mina föräldrar väl ställdes inför detta fullbordade faktum fick vi deras välsignelse, i alla fall. Även om han, som mamma uttryckte det, var »stygg« (ful) i sina mörka färger blev han en välkommen svärson i familjen.
Biobesöket
En kväll bestämde vi, detta utspelade sig innan vi gifte oss, att gå på bio, och eftersom det inte fanns några pengar till bussen cyklade vi de ca 1,5 milen mellan Skelleftehamn och Skellefteå. Vi såg en bra film med Humphrey Bogart och satte oss på cyklarna för att cykla tillbaka igen. Vi sade ingenting men tittade på varandra och våra blickar sa att vi var hungriga. Det fanns inga pengar till mat, allt hade gått åt till biobiljetten. Det var bara att trampa vidare mot Skelleftehamn.
När vi kom till Ursviken stannade vi för att ta en paus i dikeskanten. Rätt som vi satt där sa min blivande man, »vänta lite«, sprang upp och med en enhandsfattning hoppade han över det höga staketet som stod intill dikeskanten och försvann. Han blev borta länge och jag började fundera på att åka vidare själv utan honom, när han kom tillbaka. I munnen hade han bitit fast sin vita hatts brätten när han hoppade över staketet igen. När han kom fram till mig vecklade han upp hatten och där var det fullt med jordgubbar.
Efter att vi ätit några jordgubbar satte vi oss på cyklarna och cyklade vidare med de sparade jordgubbarna i hatten, vi ville inte bli påkomna mumsandes på de stulna jordgubbarna. I Klemensnäs stannade vi igen för att vila och äta jordgubbar. Jag hade mina betänkligheter eftersom jordgubbarna var stulna, men hungern tog över och jag åt med god aptit. Vi sparade lite jordgubbar och cyklade vidare igen. Till sist kom vi fram till Skelleftehamn och där tog vi fram hatten igen för att äta upp resten.
Allt medan vi njöt av de sista jordgubbarna upptäckte jag att hans fina vita hatt numera var helt rödprickig på insidan. När vi sedan vänder på den gick det bara att konstatera att den var prickig även på utsidan. Det blev dyrköpta jordgubbar för det var bara att slänga hatten, men ack så goda de var.