»Vår familj hade flyttat runt en del. Det var mamma, pappa, jag och en syster som bodde tillsammans när myndigheterna gick in och tog mig och min syster från vår familj. Vi blev omhändertagna och satta på barnhem i Eskilstuna.«
Curre Johansson
född 1945
Slumpen skördar, världen är liten
Mitt namn är Curre Johansson, jag föddes i en stuga utanför Eskilstuna 1945 och jag blev omhändertagen av myndigheterna när jag var liten. Vår familj hade flyttat runt en del. Det var mamma, pappa, jag och en syster som bodde tillsammans när myndigheterna gick in och tog mig och min syster från vår familj. Vi blev omhändertagna och satta på barnhem i Eskilstuna.
Efter tre år och ett misslyckat fosterhem hamnade jag som femåring på ett fosterhem i Flen. Där stannade jag tills jag fyllde 15 år. Jag blev kallad »jävla tattarunge« några gånger under min uppväxt, men tänkte inte så mycket på det utan trodde att »tattare« bara var ett skällsord.
När jag var 18 träffade jag min mamma, mina syskon, min farmor och pappas släkt för första gången sedan jag var liten. Till min stora sorg var min pappa död sedan länge. Jag växte sakta in i resandekulturen och efter några struliga år och identitetssökande blev mitt liv ganska normalt. Jag gifte mig med en kvinna och var tillsammans med henne i 15 år, men 1985 gick vi skilda vägar. Efter
ett tag träffade jag en ny kvinna och 1987 flyttade vi tillsammans från Stockholm till Perstorp i Skåne på grund av mitt jobb. Byn vi flyttade till hette Bälinge.
Åren gick och 1993 kom boken som är skriven av Birgitta Svensson, Bortom all ära och redlighet. Tattarnas spel med rättvisan. Jag läste den och insåg att den handlade om mammas släkter, »Svartepettrarna« och Brolinsläkten. Nu var det inte bara jag som läste den utan även min släkt gjorde det. Det blev ett oherrans liv bland släktingarna, kanske med ett visst fog, skulle jag vilja säga.
Min mamma hade mer än en gång berättat för mig att min morfar kallades »Bälinge-Karl« men Bälinge finns på många platser i Sverige, till exempel i Blekinge, Uppland, Skåne och säkert många fler platser, så det var inget jag reflekterade över. Min mamma hälsade på oss när vi hade flyttat till Skåne och berättade igen att »din morfar kallades för Bälinge-Karl«. Nu kopplade jag ihop det med Birgitta Svenssons bok och tänkte »det kanske är mitt Bälinge det handlar om«.
Jag började söka runt, på den tiden hade vi inte datorer som idag, så det var en annan typ av sökande. Efter många om och men hamnade vi, min hustru som hade hjälpt mig och jag, i Kristianstad på Lantmäteriet. Där lyckades vi, idag vet jag inte hur, få fram huset där morfar hade bott. Uppgifterna sa att Svartepettrarna hade bott där mellan 1875–1884.
Det pirrade i magen på mig när jag satt i bilen på väg mot huset där morfar hade bott. Den gamla landsvägen var numera bara två hjulspår. När vi körde såg jag en gammal stuga, i trädgården pysslade en gammal gumma med sina blommor. Jag stannade bilen, klev ur och frågade henne om hon visste var stugan låg där mina släktingar hade bott. »Menar han tattarstugan, så låg den där« sa hon och pekade mot andra sidan vägen.
Jag gick över vägen, hittade en husgrund och ställde mig mitt i ruinen. När jag står där känner jag att det kommer en mycket stark känsla. Jag får ett pirr i kroppen som känns som sockerdricka. Jag känner i det ögonblicket rent fysiskt att den här platsen betyder något för mig. Det var som om historiens vind svepte över mig och gjorde sig påmind. Vinden blåste in syre i mitt blod så det pirrade i hela kroppen, värmde min frusna själ och gav mig en känsla av samhörighet som jag inte känt tidigare. Ödet hade fört mig till denna plats.
När jag köpte hus i Bälinge hade jag ingen aning om detta utan det var slumpen som förde mig dit.
Tankar runt ett fotografi eller händelse
När det kom någon till oss delade vi alltid på det lilla vi hade och så har det varit i alla tider, vi har delat bröd med de som har kommit till oss.