»Tanken med detta skrivna ark är att se på hur ens förflutna kan forma en som människa. Jag har en ganska positiv livssyn och gläder mig åt småsaker. Man kan säga att jag fått gåvan att glädja mig åt småsaker. Det är inte alla förunnat.«
Eva Magnusson
född 1952
Mina något röriga tankar om framtiden
Jag är med i många föreningar. En av de föreningar jag är med i är RUNG. RUNG är inte bara ett namn. Varje bokstav betyder något:
R står för Resandefolket
U står för med fokus på Unga och språket
N står för Resande som Nyss insett att de är resande
G står för Gamla Resande
Enkelt och väldigt logiskt. Nu är det nog någon som läser detta som undrar vilken bokstav gäller för mig. Ja, det är N för mig. Visserligen har jag fått reda på det nyss, men jag har känt det på
mig länge. Min morfar var norsk resande. Jag är en ganska sammansatt människa med en salig blandning utav allt. Svensk, norsk resande, finskt påbrå, tyskt påbrå och sist men inte minst är jag JAG.
Jag är äldst i en syskonskara på åtta syskon. Vi är inte helsyskon alla, men jag räknar det som om vi vore det. Det kanske är bara jag som räknar så? Strunt samma.
Mamma och pappa fick tre barn tillsammans, mig och mina två bröder. Sedan fick mamma fyra barn med en annan man och min pappa fick ett barn med en annan kvinna. Låter väldigt strukturerat, tycker ni inte Som ni förstår utav detta så behöll inte mina föräldrar kärnfamiljens struktur. Detta är på gott och ont. Det goda var att det så småningom löste sig för dem, det onda är att vi tre syskon hade två föräldrar som struntade i oss, andra brukar ha en förälder med den läggningen.
Mina bröder hamnade på Böö barnhem i Göteborg den första vändan. Därefter träffade min pappa, som nu hade vårdnaden om oss alla tre, en annan kvinna och påbörjade hemtagningen av oss barn. Han började med pojkarna, och sedan hämtade han mig som återigen bodde hos farmor. Första gången jag bodde där var efter flygresan när jag flög ensam från Vancouver till Torslanda. Wow, kanske ni tänker, så berest jag är. Men det var inte riktigt så. Mamma hade en morbror som emigrerat till Kanada och som
berättat hur fint det var »over there«. Detta gjorde att hon bestämde sig för att vi också skulle emigrera.
Jag var fyllda fyra år när vi tog tåget till Norge för att därifrån åka båt till Halifax, och därefter tåg till Vancouver. Det var en riktig långresa och den tog sin tid. Väl installerade i Vancouver gick vi med i en svenskförening. Där träffade mamma den som skulle bli hennes andra man och livs kärlek. Det var en tid då vi barn alltmer blev en black om foten för henne, och våra föräldrar bråkade allt oftare. Det slutade med att mamma bäddade åt pappa i vardagsrummet när han trött kom hem efter en spelning (han spelade dragspel på fester för att tjäna mer pengar). Då tog det hus i h … e vill jag lova. Jag vill inte gärna dra alla detaljer här, men kan ju påpeka att jag förhindrade slagsmål mellan mina föräldrar.
Pappa flyttade den kvällen med tårar i ögonen, mamma var också ledsen men hon hade den nye, som nu sov i hennes rum. Jag fick gå in till mina småbröder och försöka trösta dem och berättade för dem att pappa hade flyttat. Så här efteråt ser jag tydligt att alla vuxna hade nog av sitt eget helvete, och de var inte kapabla att trösta oss barn. Jag fick nu börja agera storasyster på heltid. Det var ren och skär överlevnadsinstinkt. Detta trauma satte djupa ärr i min själ.
Farmor som jag älskade över allt annat lånade pengar av sin syster och till sist fick jag ensam flyga hem till Sverige (dock var passning av mig betald på biljetten). Farmor och farfar mötte upp mig på Torslanda flygplats och dagen till ära hade farfar lånat en gammal T-Ford av bonden som bodde i närheten av deras sommarstuga i Björlanda.
Min pappa arbetade sig över till Sverige på en båt. Den resan tog lite över tre månader. Då hade vi redan hunnit flyttat tillbaka från landet till stan igen, till Wieselgrensplatsen i Göteborg. Jag gick på dagis och min farmor följde mig dit och hämtade mig. Jag väntade bara på min pappa och till slut kom han hem igen. På något konstigt sätt började mamma och pappa brevväxla igen och bestämde sig för att göra ett försök igen. Pappa jobbade och slet för att kunna skicka biljetter till mamma och mina två bröder. Vi flyttade in i en omodern lägenhet på Carl Grimbergsgatan.
Jag har varit där och tittat och där är sig så likt. Funderade på om jag skulle ringa på dörren där vi bodde och be att få se hur det ser ut där nu. Men goda ambitioner förblir ibland endast bara som goda ambitioner. När mammas kille jobbat sig hem från Kanada så tog de kontakt med varandra och mamma bestämde sig för att definitivt göra slut med min far. Hon gjorde det grundligt, och lämnade även oss tre barn.
Jag tror inte att min far någonsin kom över det. Nu blev mina bröder insatta på Böö barnhem, jag hos farmor och pappa levde livet som ungkarl ett bra tag. Han började dejta kvinnor och förlovade sig två gånger med två av dem. Inte på samma gång förstås. Efter tredje förlovningen flyttade han ihop i Nossebro. Där ville han börja på ny kula. Den nya kvinnan blev mor till min bror. När han var ett år kom barnavårdsnämnden och hämtade honom. Då hade hans mamma, vår styvmor, hamnat på mentalsjukhus.
När pappa var på jobbet var jag ensam hemma med mina syskon. Jag glömmer aldrig det trauma det innebar för mig att bli skild från min älskade lillebror. Han hamnade på fosterhem. Det hade visat sig att lillebrors mamma hade en psykisk sjukdom, schizofreni. Det var väldigt jobbigt för oss barn att hantera detta då hennes sjukdom gick ut över oss. Vi blev både psykiskt och fysiskt misshandlade och jag var väldigt nära att knäckas.
Men det som inte dödar härdar, är det inte så? Nåväl till slut fick även min far stryk av henne och då blev det skilsmässa. Mina bröder kom till fosterhem och jag till farmor igen. Så småningom flyttade pappa också in till farmor och betalade av alla skulder som hans kvinna satt dem i.
Hemma hos farmor slickade jag mina sår efter att ha skyddat mina småsyskon från mycket stryk genom att reta upp henne när hon ställt upp oss i rad. Vilket för övrigt gjordes varje kväll och vi fick stryk av den förhatliga gula mattpiskan. Det jag kan fundera över som vuxen är »varför lät pappa detta ske?« Jag lyckades ofta reta upp henne så hon slog mig mest, och inte orkade slå de andra lika mycket, det hände att min yngste bror ibland helt slapp stryk. Eftersom vi stod i kö och äldst var först och yngst sist. Men då hade jag retat upp henne rejält.
Tiden gick och pappa hittade en ny kvinna. Det var en kvinna som han anställde, ett hembiträde, och med henne inledde han en affär. Hon gillade aldrig mig och jag kan väl säga, det var ömsesidigt. Hon gjorde allt för att vända pappa från oss barn. Och hon lyckades också. Med råge. Men det är en helt annan historia.
Tanken med detta skrivna ark är att se på hur det förflutna kan forma en som människa. Jag har en positiv livssyn och gläder mig åt småsaker. Man kan säga att jag fått gåvan att glädja mig åt småsaker, det är inte alla förunnat. Jag är stolt över att vara kvinna och många tycker att jag är väldigt stark. Livet har lärt mig att det inte alltid blir som man tänkt och planerat, men det kan bli bra ändå. Ibland när jag funderat har jag tänkt på lägereldar, sång och musik. Det bara finns där i mitt bakhuvud. Jag har inte upplevt det, men det finns där. Min mormor som passade mig lite då och då, pratade ibland lite romani med min morfar, fast jag visste inte då att det var romani. De var väldigt ledsna för oss barns skull.
Jag lärde mig också att en kvinna duger precis som hon är, och jag har fått fem fina flickor och är väldigt stolt över dem. Jag genomgått en skilsmässa, och det har varit viktigt för mig att ändå har ha en bra relation med mitt ex, vi har en gång älskat varandra och fått barn ihop. Det spelar ingen roll hur det blivit, vänner skulle vi vara ändå. Och det har vi varit. Min nuvarande man accepterar detta och är också god vän med mitt ex, så det målet har jag ändå nått. Jag lärt mina flickor att kommunikation är viktigt i ett förhållande.
När jag var liten så fick jag ofta höra om jag var sjuk, att man alltid kan bli sjukare. Det är bara att försöka att ta sig upp och göra alla måsten. Kvinnor ska vara starka, det har jag fått lära mig sedan barnsben. Jag hade ingen riktig barndom, men jag är inte ensam om det, det är många resande som haft det betydligt värre än jag. En sak som finns gemensamt är att man ofta fått slåss för sin identitet. Nu med åldern som facit så tycker jag att det är bedrövligt att man ska behöva slåss för sin identitet.
Jag har alltid känt mig annorlunda. Haft ett litet bredvid-perspektiv. Med det jag vet idag är det kanske inte så konstigt. Jag förlorade min barndom, hade antagligen ADHD (ligger hos många i släkten), var norsk resande på morfars sida, skilsmässobarn, uppväxt hos farmor och farfar. Kunde inte sitta still som liten. Pappa sa alltid »Sitt inte och klissa«. Ni läste rätt, han sa inte kissa utan klissa. Jag fick inga djur ha som liten, mamma ville ha husdjur, men inte min pappa, och på något konstigt sätt blev det som pappa ville.
Jag har också hunnit med en del i mitt liv. Är inne på mitt andra äktenskap. Vi har nu varit gifta i 26 år. Mina svärföräldrar var helt underbara mot mig. Där kände jag mig hemma. Deras livsstil, deras förståelse, detta att kunna prata med dem om allt gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Min make är resande, han hade resandelivsstilen och mötte de motgångar som resande råkade ut för. Inget jobb, misstänksamhet mot myndigheter och så vidare. Vi har hållit ihop under åren, hjälpt och stöttat varandra.
Trots att jag är väldigt stark så har jag mina svaga stunder, och då är det skönt att ha en livskamrat som man älskar att få stöd och omtanke av. Framtiden, hur skapar vi den? Vad har vi behov av? Jo, vi resande
vill bli respekterade som människor med samma värde som alla andra. Vi vill bli sedda när vi gör något bra. Vi vill bli älskade för den vi är. Sanningen är att många av oss är som alla andra. Många
av oss är otroligt duktiga i sina yrken, flera är goda människokännare på ett speciellt sätt som ligger i generna, vi är anpassningsbara och för det mesta positiva. Duger inte det får det vara för vår del. Det är deras förlust, inte vår.
Politiskt perspektiv på mitt livsöde är att jag tillhörde arbetarklassen. Farmor och farfar var socialdemokrater. Så även min far. Jag ville revoltera, när jag röstade första gången i mitt liv så var det på centern. Då var jag väldigt naiv och trodde på att öppna vidder och landet skulle bevaras. Sedan var det Socialdemokraterna. Jag har aldrig velat gå med i något parti, och det har varit för att på mitt eget sätt revoltera. Idag inser jag att min inställning till detta varit barnslig, och idag är jag medlem i socialdemokratiska partiet och jag har lärt mig otroligt mycket där.
Jag är en VI-människa och tror att vi tillsammans verkligen kan åstadkomma ett bättre samhälle för OSS alla. Jag vet att ALLA människor är lika mycket värda. Jag tror också att vi har mycket att lära av varandra i olika kulturer. Och det gör att jag vaknar på morgonen med en tanke »Vad ska jag lära mig idag?« För framtiden skulle jag önska att vi hjälpte och stöttade varandra på ett bra sätt. Och det har redan börjat i och med att många fått hjälp med att skriva in en anmälan om vanvård på barnhem och fosterhem.
Barnen är vår framtid, dem skall vi stötta på alla sätt, vilket jag tror och hoppas att vi alla gör. Det vi kan göra är att hålla sams oavsett om vi har olika åsikter och att leva upp till det som vi vill ha av andra människor, respekt, kärlek, tillit och fin vänskap. Alla har vi våra ryggsäckar fyllda med barndomsminnen som kanske inte varit så behagliga, men vi har dragit lärdom på olika sätt av dem.
Jag har lärt mig att inte ha fördomar, ALLA människor har lika värde, alla har olika referensramar och tacklar problem på olika sätt. ALLA har en egen historia som är väldigt intressant att få del av. Jag tror också på att våga släppa taget om det förflutna, leva i nuet och våga möta framtiden med stolthet och kärlek till livet omkring oss, och aldrig glömma stoltheten och kärleken till oss själva och vår familj