»När du pekar på någon, pekar tre fingrar alltid tillbaka på dig, och det stämmer ju sällsynt bra i detta sammanhang. Konflikterna var tärande, orsakade splittringar, fusioner och samarbeten. Men de vaskade också fram tydliga ställningstaganden, förhoppningar och idéer.«
Nina Sørensen
född 1975
Nina berättar här utifrån sina erfarenheter i England.
Det har hänt så mycket de sista 10 åren. Vi har störtat ner, avgrundsdjupt, men vi har också flugit, flugit högt och fritt. Höjder som gett tankarna mod och drömmarna kraft. Mod och kraft vi behöver, det ska gudarna veta. Resan hit har varit hård och än har vi långt kvar. Men låt mig börja från början.
Eller början, jag kan egentligen inte peka på en viss händelse, vid en viss tidpunkt. Nu, så här i efterhand kan jag se att det var på väg hela tiden, som tidvattnet, där våg efter våg jobbar sig längre och längre in. De ekonomiska kriserna avlöste varandra, en efter en i en allt snabbare takt. Varje gång slutade det med att ännu en kategori arbetare drogs ned i avgrunden, fick betala med sina obefintliga tillgångar, futtiga försäkringar för framtiden, små, små slantar på små, små konton. Pensionsbesparingar och annat småkrafs finansierade krascherna efter överklassens allt mer vågade spekulationer.
För människorna som förlorade allt var det inte småkrafs, förstås. För de som just skulle avsluta sina rekorderliga arbetsliv, med förståndiga, regelbundna inbetalningar till pensionskontot, med sina livslånga, lojala amorteringar på huset, var det inte småkrafs att förlora allt, att stå utmätta och utblottade, utan tillgångar, utan bostad och utan möjligheter att bygga upp något nytt. Till slut började bankerna äta upp sig själva, det fanns inga fler att kasta av livbåten, vi var förbrukade och bankerna kraschade slutgiltigt.
Den migrerande människan
Det var som sagt en ganska lång process, där fler och fler hamnade på obestånd. Här i Storbritannien har samhällsklasserna alltid varit tydligt avgränsade och hårt positionerade. Stora delar av befolkningen har alltid tvingats till kreativa, semipermanenta lösningar, inte sällan snarlika de resandes strukturer. Skiljelinjen har dock dragits djupt mellan dem, och avståndstagandet mellan grupperna har varit högljutt och kompromisslöst.
Hur som helst, när folk förlorade förutsättningarna för sina trygga, vanliga liv, blev det naturliga valet det halvfasta, i båtar, husbilar, husvagnar och villavagnar. Mer eller mindre mobila alternativ. Det är fascinerande hur snabbt och enkelt vi återgår till vårt historiska ursprung, det nomadiska, resandet, den migrerande människan. Ofta, men inte alltid, fattigdomsdriven. I jakt på försörjning och bättre förutsättningar rör vi oss, cykliskt eller linjärt. Vissa blir bofasta när det är gynnsamt, för andra blir rörelsen kultur och resandet det bekanta och trygga.
Starka familjeband
Typiskt för resandefolken både här och i Sverige, är deras starka familjeband. Familjen är viktigast av allt, på gott och ont. Det är också, ofta, den enda tryggheten. Det är egentligen ganska självklart och lätt att förstå, men det som förvånade och förvånar mig, är hur öppna och inkluderande många är i vad som räknas som familj.
Jag tänker ofta på hur just detta har varit förutsättningen för den gemensamma, solidariska sammanslutningen. Denna välvilliga, och ja, storsinta inkludering. Självklart krävdes vissa bevis på lojalitet och pålitlighet, men det föll sig ganska naturligt för många av oss, i ljuset av de händelser som ledde fram till de nya grupperingarna. Det nya samhället, eller det som är på väg att bli ett nytt samhälle.
Många resande hade länge haft problem med att hitta boplatser för längre perioder. Avhysningar löper som en röd tråd genom de flestas livshistoria. Jag och andra med mig hade länge följt detta och på olika sätt försökt stödja eller solidarisera oss med de grupper som berövades en plats att bo på. När Dale Farm, en stor och långvarig bosättning med som mest 1000 invånare, hotades 2011, var vi många som drogs in i kampen för att bevara den, och för oss blev detta nog startskottet för sammanföringen av oss, vi inkluderades i gemenskapen som en egen kategori.
Det blev också en sammanföring av engelsk vänsterpolitisk aktivistkultur och resandekultur. En fruktbar och explosiv kombination, som blev vår överlevnad och framtid. Dale Farm förlorades tyvärr, och efter den föll de stora bosättningarna en efter en. Detta sammanföll med vågen av britter som sköljdes ut ur sina hus, och tillsammans blev vi en hel flod av nya, halvgamla och gamla resande, som alla sökte efter nya platser och lösningar. Det var på inga sätt friktionsfritt, det var oerhört svårt och smärtsamt för de före detta arbetarna att hantera traumat i att bli utvaskade, helt utan förbehåll, utan en spänn, inget skyddsnät, ingenting.
Ja, och traumat underlättades inte av att de plötsligt hamnat i kategorin »Gippos«, detta förhatliga patrask, som både hånats, romantiserats och fruktats i en vämjelig känslomässig smet av förakt. Det finns ett talesätt som lyder »När du pekar på någon, pekar tre fingrar alltid tillbaka på dig« och det stämmer ju sällsynt bra i detta sammanhang. Konflikterna var tärande, orsakade splittringar, fusioner och samarbeten. Men de vaskade också fram tydliga ställningstaganden, förhoppningar och idéer.
Jag minns hur det var de första åren jag bodde i England. Den extrema polariseringen mellan resande och britter, hatet och bitterheten. Det var inte ovanligt med »no Gypsies«-skyltar på etablissemang, pubar och liknande. Jag var själv inte fastboende utan levde i en husvagn, reste runt med mitt arbete. Allt som oftast togs jag för resande, men när misstaget uppdagades, sken folk lättade upp och drog en hårresande berättelse om något möte med en resande, »pikey« som de kallades, eller hur gårdar länsats, ja hela distrikt rensats på lösöre, där de resande farit fram.
Jag förstod ganska fort vad det innebar att vara resande, om det aldrig klarades upp, att folk misstagit sig. Ett flertal gånger förvägrades jag uttag från mitt konto, banktjänstemannen vägrade helt enkelt godkänna mitt körkort, mitt pass, mitt anställningsbevis, allt framtaget och förevisat, i turordning efter begäran. Men nej, jag fick gå tomhänt därifrån. Så här såg det ut i många sammanhang.
Off grid
För de resande som av olika skäl identifierades som resande var livet »off grid«, utanför systemet, aldrig ett val, utan det enda möjliga, och i det fanns det en styrka och en stolthet. Att aldrig någonsin accepteras, släppas fram eller in, att aldrig få en chans eller få en anställning, innebar givetvis att försörjningen fick lösas på alternativa sätt. Vilket ofta bekräftade samhällets syn på de resande, skärpte tonen och förstärkte de resandes syn på samhället, och efter flera hundra år av denna cirkelrörelse hade positionerna blivit minst sagt låsta.
Givetvis är detta en kraftig förenkling, en stor del av de resande hade blivit bofasta och smälte in rätt så bra i det brittiska samhället. Det blev dock tydligt att de redan hade rätt funktionella överlevnadsstrategier, när allt kollapsade omkring oss. Vi andra hade en något längre startsträcka innan vi hittade vettiga sätt och lösningar.
Det var ganska många som lade denna urgamla motsättning åt sidan och tog oss tafatta noviser under sina vingar. Andra grupperingar slöt sig och höll avstånd, när resurserna minskade och vi blev allt fler som försörjde oss utanför de etablerade formella systemen. Gradvis flyttades samhällets mittpunkt, i takt med att människor hamnade utanför. Till slut hade periferin blivit så fylld att den utgjorde ett helt eget samhälle, ett samhälle där de tidigare utstötta och föraktade, nu var den samhällsbärande mittpunkten.
Framtiden i våra händer
Omvandlingen var svår och konfliktfylld, men ostoppbar. Det var med viss yrvakenhet och förvåning resandekulturen insåg sin nya position och axlade ansvaret, och det var med viss tveksamhet och motstånd som britterna fann sig beroende och i behov av de resandes erfarenheter och strukturer. Jag menar, hur lever man när parametrarna helt förändrats? När man inte längre har tillgång till pengar, gasledningar, vatten och avloppssystem, avlönat arbete, skola, omsorg, ja allt det där som tas för givet, det som var vårt samhälle? Nu var vi tvungna att hitta nya vägar, nya sätt.
Vi var fattiga, såklart, utblottade. Kanske var det detta som fick oss att söka oss till varandra, att slå oss ihop. Från början var det nog ett sätt att skydda oss från de frekventa plundringar som skedde, men snart upptäckte vi att samarbetet var mycket effektivare än den tröstlösa, ensamma kampen för överlevnad. Vi gick från små enheter, till allt större nätverk, vi började kartlägga gemensamma behov, tillgångar, möjligheter. Tillsammans insåg vi vår enorma resursbank, rikedomen i våra kunskaper och vårt kunnande.
När vi organiserade oss kring våra resurser och våra behov, organiserade vi oss också politiskt. Det samhälle vi tidigare byggt upp, det samhälle som en gång varit vårt, som ätit upp oss och skitit ut oss, gjorde vi krav på. Hade inte sjukhusen varit våra? Skolorna? Ja, allt det offentliga. När majoriteten nu befann sig bortom det gamla samhällets gränser, hade vi inte rätt till detta? Vi återkrävde helt enkelt delar av den gamla infrastrukturen. Arbetskraften var vi, det var vi som hade drivit verksamheterna och det fortsatte vi med, även om strukturerna ändrades radikalt.
Repressionen från den kvarvarande, skälvande eliten har varit skoningslös, men vi är starka och oberoende. De har själva tagit ifrån oss alla sina påtryckningsmedel, när de berövade människorna allt och kastade ut dem i periferin, kastade de också ut sina vapen: tryggheten och bekvämligheten. Dessutom hade stora delar av poliskåren avgått, och rekryteringsbasen för armén var borta, eliten var liten, ensam och rädd. De sitter fortfarande på tillgångar, ovärderliga rikedomar, fastigheter, konstskatter och viktiga funktioner för administration och distribution av livsmedel och varor. Men vi har vad vi behöver för att bygga en ny värld, annars har vi resurser att antingen ta eller skapa det vi saknar. Våra alternativa system har blivit de generella.
Mångfalden och mångsidigheten är inte ett hot längre, tvärtom, det är vår styrka. Här står vi nu, i soluppgången, med framtiden i våra händer. Vi har massor kvar att göra, men jag kan för första gången se en framtid jag faktiskt vill leva i, en framtid jag kan gå in i med öppna ögon, bultande hjärta och ett leende på läpparna, en framtid vi kämpat för, en framtid vi skapar tillsammans. Den börjar nu!