»Vi drog all uppmärksamhet till oss, jag och mina syskon, när vi stegade ut, i unga år, på fritids och i skolor. Vi var inga mönsterelever. Vi ifrågasatte, resonerade och fick ofta sitta hos rektorer istället för att gå på lektioner. Barndomen var livlig och händelserik. Upptågen avlöste varandra och ’tråkigt’ existerade inte.«
Resandekvinna
född på 1960-talet
Jag är av en stark familj och släkt. Höga röster, mycket känslor och raka, enkla uttryckssätt. Människor runt omkring drar sig ibland undan, viskar och utstrålar lite rädsla för det som är ovanligt och främmande. Det var så jag växte upp. Vi syntes, hördes och märktes överallt. Aldrig på ett otrevligt sätt, utan bara lite annorlunda. Lite högre, lite starkare, lite tydligare. I det utanförskapet är jag född, uppvuxen och präglad.
Vi drog all uppmärksamhet till oss, jag och mina syskon, när vi stegade ut, i unga år, på fritids och i skolor. Vi var inga mönsterelever. Vi ifrågasatte, resonerade och fick ofta sitta hos rektorer istället för att gå på lektioner. Barndomen var livlig och händelserik. Upptågen avlöste varandra och »tråkigt« existerade inte.
Stockholm, en tillflyktsort och fristad
Med den barndomen blev steget till att komma ut som flata i Stockholm inte långt. Utanförskapen ser likadana ut. Man drar till sig uppmärksamhet – men det är lite oklart vilket av utanförskapen som är orsaken. Jag bytte tisslet och tasslet runt tvättstugorna och sandlådorna mot nattklubbsbesök i stan.
Stockholmsnatten öppnade sina armar med oaser som caféer, nattklubbar och krogar om man höll ordning på vilka dagar som gällde. Att kliva ut på gayscenen var en befrielse. Inga krav och förväntningar. Inget tissel och tassel. Toleransen var större än jag någonsin upplevt tidigare. Nu viskade man om vem som var snygg eller bra på att dansa. Nu skvallrade man om vem som gått hem med vem och oftast var det vänligt och uppmuntrande.
Plötsligt smälte jag in lite. Och plötsligt träffade jag på människor som upplevde sitt utanförskap helt annorlunda. Människor som klivit ur heteronormen och tagit steget ut – att vara homo-, trans eller bisexuell. De har mobbats och uteslutits eller till och med blivit utfrysta. Speciellt om de kommit från mindre samhällen ute i landet. Stockholm var en tillflyktsort. Inflyttade från landets alla hörn sökte de gemenskap och lycka. En plats att höra hemma på. En existens på lika villkor. Stockholm var en fristad.
Det dubbla utanförskapet
Jag försökte förstå utanförskapet. Att det kunde vara så hemskt. Jag hade alltid fått tackla utanförskapet med min familj. I hemmets trygga vrå där alla visste vad vi pratade om. »Tanten i trettioåttan hade kastat ut vår tvätt ur tvättstugan igen för att mamma varit tre minuter försenad.« Eller »fröken fattar inte att jag inte VILL spöka ut mig i luciaklänning eller ens gå med i det dumma tåget – hon kan inte tvinga mig«.
Min mor, som förmodligen hade sina aningar tidigt om min homosexualitet, fick tampas tidigt med mitt dubbla utanförskap. Just klänning har varit en sådan grej. Jag trivs inte i det och jag har totalvägrat sedan fyra års ålder. Otaliga har timmarna varit om man lägger ihop dem, som vi diskuterade detta under barndomsåren.
Att jag är flata är ingenting jag upptäckt eller experimenterat fram – jag är född sån. Jag har aldrig behövt »komma ut« – eftersom jag alltid varit ute. Däremot valde jag tidpunkten själv. När jag skulle uppsöka gayställen. Och det var i tonåren, när man tröttnat på att dregla efter kompisar. När man stirrat färdigt på snygga lärarinnor eller andra extremt upptagna förortstjejer som möjligen kunde tänka sig att experimentera. Livet blir ganska odrägligt om man söker men aldrig finner, för att man letar på fel ställe. Så till slut hamnar vi i tonåren och stegen utanför familjens trygghet – i gayvärlden.
En av de tidiga erfarenheterna gjorde jag på Cinderella, Finlandsbåten, som för 48 timmar gick under namnet »loveboat« och vi var gay, trans och bipersoner överallt. En temaresa där whiskeyglasen avlöste varandra och jag gick in i fel hytt och välkomnades med alltför kärvänliga armar av en tjej medan hennes flickvän dundrade in och hotade mig med stryk.
När jag väl trasslat mig ur det blev jag sittande i en trappa med »Angel«. En ung man som grät floder. Ingen förstod honom här i livet och han ville bara dö. Angel hade en vit änglaklänning med vingar och allt. Jag hade svårt att föreställa mig honom i en vardagssituation. Men han var fantastisk. Han berättade allt och lite till om utanförskap. Jag kände att, varför inte lyssna? Det är klart bättre än att slåss i någon hytt man trodde man bor i.
Angel hade sin finaste outfit, omgiven av just de människor som inte stirrar ögonen ur sig. Angel var hemma. Just där i trappen på den galna Finlandsfärjan. Och allting brast. Efter två timmar upptäckte jag att vi pratade engelska. Efter tre timmar mådde han lite bättre. Dödsångesten över att få uppleva några timmars acceptans på Ålands hav hade spelat ut sin roll. Han ville leva och många är de »änglar« som finns ibland oss som bara vill bli accepterade.
En annan av de tidiga erfarenheterna var en stor fest. Två tusen tjejer, kvinnor och damer på samma ställe. Inte en karl så långt ögat kunde nå. Musik som stängde ute alla andra intryck. Ett av dansgolven var så stort att man lätt kunde ha en fotbollsmatch där. Överallt festglada människor. Flödande alkohol men framförallt musik. Jag stod på dansgolvet och tittade upp mot taket och kände mig som lyckligast i världen. Det fanns åtminstone EN plats på jorden just nu där två tusen personer samlats och ingen känner det traditionella utanförskapet.
De första månadernas uteliv lärde mig att alkohol ska förtäras med försiktighet. Jag blir inte fnissig, kåt eller lättfotad. Jag blir lite mer social men också känslig. Fnissiga kåta och lättfotade klev för nära och jag blev förbannad. Killen som svor över flator och trängde sig i korvkön klockan fyra en lördagsnatt fick stryk. Jag lärde mig att alkohol inte fungerar med min integritet i stora sammanhang. Jag lärde mig också att endast dricka alkohol i trygga sällskap. Bland människor som känner mig. Drickandet tog tvärstopp innan det ens börjat.
Stolthet och integritet
Känsligheten har jag ärvt. Den består i en mix av stolthet och integritet. Och traditionellt är resandekvinnor väldigt starka. Man viker inte en tum från sina grundläggande värderingar. Det är kraftigt nog för mig utan att förstärkas av sprit helt enkelt. Det blev bil och körkort istället. Fyllechaffis och festpsykolog. Ny karriär i privatlivet.
En period ökade »bögknackandet«. Killar på hemväg från krogen vågade inte längre åka taxi. De hade blivit rånade, misshandlade och förnedrade efter att de hämtats upp utanför bögklubbar. Skräcken spred sig som en löpeld och en natt tog jag bilen till en av de klubbar som borde ha de mest rädda killarna på hemväg. En fetishklubb. Jag och tjejen parkerade utanför entrén och det tog ett par minuter så hade vi ett bögpar i baksätet. »Snälla tjejer, ni kan väl köra hem oss? Vi bor i Solna …?« Jag startade bilen direkt och blinkade ut från parkeringen. En arg taxichaufför kom springande mot mig och skulle polisanmäla mig som svarttaxichaufför. Det var sommar och rutorna var nedvevade. Jag behövde bara ge taxikillen en blick så förstod han. Just där och då var jag familj med de här killarna. Mina bröder om så behövts. Jag är flatig nog för att göra en taxichaffis osäker utanför en bögklubb. De två gossarna kom säkert hem.
Att leva i utanförskap är en livsstil. Man accepterar tidigt att det är skillnad på folk och folk. Man lär sig att ord som vanligt, normalt och lagom inte inkluderar alla. Men man lär sig också att är man den som kan simma får man glatt hoppa i vattnet när någon inte orkar eller kan kämpa.